Oncopeptalks

Programledare (Jonathan Furelid): Den 9 oktober presenterade Oncopeptides nya data från tre patienter i sin Insula-studie på glioblastom, eller aggressiv hjärncancer. Resultatet visar att melflufen passerar blod-hjärnbarriären, når tumörvävnaden som förväntat och hittills har tolererats väl. För att diskutera det här genombrottet, lite utestående frågor och nästa steg har jag med mig VD Sofia Heigis och medicinsk chef Stefan Norin. Välkomna!

Sofia Heigis / Stefan Norin: Tack!

Programledare (Jonathan Furelid): Om vi börjar med varför det här är en så viktig nyhet, Sofia — just det här att läkemedlet passerar blod-hjärnbarriären. Vi har pratat om det i ett tidigare avsnitt, men det är alltid bra att påminna om varför det är viktigt och vad det i slutändan kan innebära för investerarna där ute.

Sofia Heigis: Absolut! 90 procent av alla läkemedelskandidater som har fallerat med att kunna visa effekt på tumören gör det för att de inte passerar blod-hjärnbarriären i tillräckligt stor utsträckning. Så vi designade Insula med det primära målet att visa just det, och det är en otroligt viktig milstolpe. Det är ganska logiskt egentligen — du behöver få in läkemedlet i tumören för att det ska kunna ha effekt. Utifrån ett investerarperspektiv är det här ett första ganska stort steg framåt mot att kunna hjälpa patienter med ett oerhört stort behov. Det är såklart ett kliniskt läkemedelsprogram som ligger mellan oss och en marknad, men når man den marknaden kommer den med ett väldigt stort värde.

Programledare (Jonathan Furelid): Och Stefan, varför är glioblastom så attraktivt men samtidigt ett så svårt område att utveckla läkemedel i?

Stefan Norin: Ja, det finns egentligen tre huvudorsaker. Det första har Sofia redan nämnt: blod-hjärnbarriären, som egentligen är något vi ska vara glada över eftersom den skyddar vår hjärna mot skadliga substanser. Men det gör också att den absoluta majoriteten av möjliga substanser inte går att använda vid glioblastom. Den andra delen är att glioblastom är bland de mest tåliga och behandlingsresistenta tumörceller vi känner till, och det gäller både strålning och olika typer av läkemedelsbehandling. Det tredje är att glioblastomtumörer är väldigt plastiska. Det betyder att de kan förändras, både vad gäller själva glioblastomcellerna och genom att de kan forma miljön runt omkring — det vi brukar kalla mikromiljön. Och det gör det svårt att komma åt tumören med immunterapi, som vid andra cancerformer, till exempel malignt melanom och lungcancer, har gjort väldigt stor skillnad för patienter.

Programledare (Jonathan Furelid): Och jag som inte är så medicinskt bevandrad fastnade på en mening i ert call i måndags: vad innebär det egentligen att ni har hittat aktiva metaboliter i tumörvävnad i farmakologiskt relevanta koncentrationer? Man förstår ju inte det om man inte är lite inläst. Stefan, vad betyder det här?

Stefan Norin: Det innebär att vi har lyckats mäta en av de metaboliter som har en alkylerande aktivitet, och som också är den metabolit vi har mätt i plasma i våra tidigare studier. Vi har mätt upp den i sådana koncentrationer att vi bedömer att det är sannolikt att de skulle kunna leda till klinisk aktivitet. Det är i linje med de resultat vi har sett i våra prekliniska studier och som vi också nyligen har publicerat i posterform på ett neuro-onkologiskt möte i Rom för två veckor sedan.

Programledare (Jonathan Furelid): Och bara för att förtydliga — vad är en metabolit?

Stefan Norin: En metabolit är alltså en nedbrytningsprodukt av en substans, det vill säga vad som sker inuti cellerna.

Sofia Heigis: Och för att översätta det till vad jag ofta pratar om: metaboliten i det här fallet är cellgiftet — den vattenlösliga, cytotoxiska, alltså giftiga, substansen.

Programledare (Jonathan Furelid): Ja, jag förstår. Om vi då går till hur er PDC-plattform skiljer sig från standardbehandlingen med temozolomid — när det gäller till exempel penetration, verkningsmekanism och resistens, vad är det som skiljer?

Stefan Norin: Det är flera saker. Först och främst är vår molekyl avsevärt mer lipofil än temozolomid. Det betyder att vår molekyl har möjlighet att passera blod-hjärnbarriären bättre än temozolomid. Det andra är att i och med att vår substans är så pass lipofil når den inte bara DNA i cellkärnan utan också mitokondriellt DNA, och kan orsaka cytotoxiska skador på det DNA:t också. Det kan vara väldigt viktigt vid glioblastom, eftersom glioblastom är mer beroende av mitokondrier än normala celler är, så det kan bidra till cytotoxiciteten. Nästa skillnad är att resistens mot temozolomid är relativt vanlig vid glioblastom och beror ofta på en uppreglering av ett enzym som kallas MGMT, vilket gör att tumörcellerna kan reparera DNA betydligt mer effektivt. Den resistensmekanismen kringgår vi eftersom vi alkylerar DNA på ett annat ställe i molekylen jämfört med vad temozolomid gör. Det har vi också lyckats demonstrera i prekliniska försök.

Programledare (Jonathan Furelid): Och det här med att datan bygger på tre analyserade patienter — vad kan man säga utifrån bara tre stycken?

Stefan Norin: Det man kan säga är att vi, som vi bedömer det, har uppnått det primära målet i den första delen av Window-of-Opportunity-studien, vilket var just att visa passage över blod-hjärnbarriären. Vi vill också i den här studien demonstrera tydlig cytotoxicitet i tumörcellerna, och för de analyserna behöver vi ytterligare patienter. Vi kommer också att göra fortsatta analyser av vävnadskoncentration för att närmare kunna kvantifiera i vilken grad vi har penetration över blod-hjärnbarriären.

Sofia Heigis: Och för att bygga på det Stefan säger: den första kohorten är fem patienter, och när vi hade analyserat tre sa vi att det är så tydligt — det finns inga frågetecken. Därför gick vi ut med informationen, för vi ansåg att vi var skyldiga att göra det. De andra målen som Stefan pratar om är mer explorativa och kommer att ge oss insikter. Så jag skulle säga att det är olika typer av värden i de här målen, och det absolut högsta värdet ligger i det vi nu har kommunicerat. Insikten kring hur det ser ut inne i cellerna kommer bara att hjälpa oss på vägen.

Programledare (Jonathan Furelid): Om man tittar framåt då — vad är nästa viktiga milstolpe för den här studien?

Stefan Norin: Som jag ser det är det att kunna rekrytera färdigt den första kohorten, med fokus på vävnadskoncentrationer, och kunna publicera dessa data på en vetenskaplig kongress. Något att tillägga, Sofia?

Sofia Heigis: Nej, det vi vet är att vi ligger på en väldigt hög nivå. Men för att eventuellt kunna bli mer specifika — exakt hur hög nivå — kan två patienter till göra skillnad. Så det är viktigt att kunna avsluta den första kohorten.

Programledare (Jonathan Furelid): Jag tänkte också på steget från att kliniskt och mekanistiskt bevisa saker till att till slut ha en kommersiell möjlighet. Hur stort är det steget?

Sofia Heigis: Precis som jag började med är det faktiskt 90 procent av alla läkemedel som inte har lyckats på grund av att de inte tar sig över blod-hjärnbarriären. Så jag anser, som jag sa, att det här är ett stort steg för oss och för PDC-plattformen att kunna bevisa det. Särskilt med tanke på att vi i djurmodeller har sett att vi dödar glioblastomceller vid den här koncentrationen. Nästa steg blir ett kliniskt utvecklingsprogram. Det här är en sjukdom med ett oerhört stort behov, och därför behöver vi diskutera med regulatoriska myndigheter som FDA och EMA för att förstå vilken typ av evidens de kräver av oss för att vi ska kunna få ett godkännande. Vi har såklart scenarioplanering, som man alltid har i bolag, kring hur ett sådant kliniskt prövningsprogram kan se ut, och vi har en aning eftersom det finns tydliga riktlinjer och guidelines. Men vi är också väldigt öppna för att det är ett så otroligt stort behov att det kan finnas snabbare vägar. Vi kommer att konsultera regulatoriska myndigheter och återkomma med de insikter vi får från dem. Och vi kommer att jobba så hårt vi kan för att få fram data, så att vi förstår vad den här möjligheten kan ge patienter, aktieägare och Oncopeptides som bolag.

Programledare (Jonathan Furelid): Slutligen då — ni kommunicerade om en riktad emission igår. Vi spelade in det här avsnittet den 14:e. Kan du kort kommentera hur emissionen kopplar till de data ni har presenterat och varför pengarna behövs just nu?

Sofia Heigis: För att vi ska kunna ta nästa steg — både börja formulera PDC för glioblastom, prata med regulatoriska myndigheter, förbereda start av kliniska studier och faktiskt starta nästa kliniska studie — behöver vi pengar. Vi är fortsatt inte ett lönsamt bolag gällande vår kommersialisering. Den är fortsatt ett oerhört viktigt fokus för oss, och vi jobbar väldigt hårt med att växa Pepaxti i Europa. Men vi vet att det tar för lång tid innan vi kan tjäna pengar på kommersialiseringen, och vi kan inte vänta så länge med det här programmet. Det var därför vi nu tog tillfället i akt att sondera intresset och landade i en riktad emission — för att helt enkelt kunna fortsätta med hög hastighet och förhoppningsvis realisera ett väldigt fint värde för både patienter, aktieägare och bolaget.

Programledare (Jonathan Furelid): Tack så jättemycket, Sofia och Stefan. Vi hoppas såklart på en väldigt trevlig resa framåt. Det blir intressant att följa.

Sofia Heigis / Stefan Norin: Tack så mycket.

Host (Jonathan Furelid): On 9 October, Oncopeptides presented new data from three patients in its Insula study in glioblastoma, an aggressive form of brain cancer. The results show that melflufen crosses the blood-brain barrier, reaches the tumor tissue as expected, and has so far been well tolerated. To discuss this breakthrough, some outstanding questions and next steps, I'm joined by CEO Sofia Heigis and Chief Medical Officer Stefan Norin. Welcome!

Sofia Heigis / Stefan Norin: Thank you!

Host (Jonathan Furelid): Let's start with why this is such important news, Sofia — specifically the fact that the drug crosses the blood-brain barrier. We've talked about this in an earlier episode, but it's always good to remind people why it matters and what it could ultimately mean for investors.

Sofia Heigis: Absolutely! 90 percent of all drug candidates that have failed to show an effect on the tumor have done so because they don't cross the blood-brain barrier to a sufficient extent. So we designed Insula with the primary goal of showing exactly that, and it's an incredibly important milestone. It's actually quite logical — you need to get the drug into the tumor for it to have any effect. From an investor perspective, this is a fairly big first step toward being able to help patients with an enormous need. It's of course still a clinical drug program that sits between us and a market, but if you reach that market, it comes with very great value.

Host (Jonathan Furelid): And Stefan, why is glioblastoma such an attractive, yet difficult, area in which to develop drugs?

Stefan Norin: There are really three main reasons. The first one Sofia has already mentioned: the blood-brain barrier, which is actually something we should be glad exists because it protects our brain from harmful substances. But it also means the vast majority of potential substances can't be used in glioblastoma. The second is that glioblastoma cells are among the hardiest and most treatment-resistant tumor cells we know of, both with regard to radiation and different types of drug treatment. The third is that glioblastoma tumors are very plastic. That means they can change, both in terms of the glioblastoma cells themselves and in how they shape the environment around them — what we call the microenvironment. That makes it hard to reach the tumor with immunotherapy, which in other cancers, for example malignant melanoma and lung cancer, has made a huge difference for patients.

Host (Jonathan Furelid): And as someone who isn't very medically versed, I got stuck on one sentence in your call on Monday: what does it actually mean that you've found active metabolites in tumor tissue at pharmacologically relevant concentrations? You can tell from the sentence that you wouldn't understand it unless you're somewhat read up. Stefan, what does this mean?

Stefan Norin: It means that we've managed to measure one of the metabolites that has alkylating activity, and which is also the metabolite we measured in plasma in our earlier studies. We've measured it at concentrations where we assess it's likely that they could lead to clinical activity. That's in line with the results we've seen in our preclinical studies, which we also recently published in poster form at a neuro-oncology meeting in Rome two weeks ago.

Host (Jonathan Furelid): And just to clarify — what is a metabolite?

Stefan Norin: A metabolite is a breakdown product of a substance — that is, what happens inside the cells.

Sofia Heigis: And to translate that into what I often talk about: the metabolite in this case is the cytotoxic agent — the water-soluble, cytotoxic, in other words toxic, substance.

Host (Jonathan Furelid): Yes, I understand. So if we turn to how your PDC platform differs from the standard treatment with temozolomide — in terms of, for example, penetration, mechanism of action and resistance, what's the difference?

Stefan Norin: There are several things. First of all, our molecule is considerably more lipophilic than temozolomide. That means our molecule has the potential for better passage across the blood-brain barrier than temozolomide. The second is that, because our substance is so lipophilic, it reaches not only the DNA in the cell nucleus but also mitochondrial DNA, and can cause cytotoxic damage to that DNA as well. That can be very important in glioblastoma, because glioblastoma is more dependent on mitochondria than normal cells are, so it can contribute to the cytotoxicity. The next difference is that resistance to temozolomide is relatively common in glioblastoma and is often due to upregulation of an enzyme called MGMT, which lets tumor cells repair DNA far more efficiently. We bypass that resistance mechanism because we alkylate DNA at a different place in the molecule compared to temozolomide. We've also managed to demonstrate that in preclinical experiments.

Host (Jonathan Furelid): And the fact that the data is based on three analyzed patients — what can you say based on just three?

Stefan Norin: What we can say is that, as we assess it, we have achieved the primary objective in the first part of this Window-of-Opportunity study, which was precisely to show passage across the blood-brain barrier. What we also want to do in this study is demonstrate clear cytotoxicity in the tumor cells, and for those analyses we need additional patients. We will also continue analyses of tissue concentration in order to quantify more closely the degree of penetration we have across the blood-brain barrier.

Sofia Heigis: And to build on what Stefan says: the first cohort is five patients, and when we had analyzed three, we said this is so clear — there are no question marks. That's why we went out with this information, because we felt we were obliged to. The other objectives Stefan talks about are more exploratory and will give us insights. So I'd say there are different kinds of value in these objectives, and the absolute highest value lies in what we've now communicated. The insight into what it looks like inside the cells will only help us along the way.

Host (Jonathan Furelid): Looking ahead, then — what's the next important milestone for this study?

Stefan Norin: As I see it, it's to complete recruitment of the first cohort, with a focus on tissue concentrations, and to be able to publish these data at a scientific congress. Anything to add, Sofia?

Sofia Heigis: No, what we know is that we're at a very high level. But to possibly be more specific — exactly how high a level — two more patients can make a difference. So it's important to be able to complete the first cohort.

Host (Jonathan Furelid): I was also thinking about the step from proving things clinically and mechanistically to ultimately having a commercial opportunity. How big is that step?

Sofia Heigis: Just as I began with, it's actually 90 percent of all drugs that haven't succeeded because they don't get across the blood-brain barrier. So I consider, as I said, this to be a big step for us and for the PDC platform to be able to prove this. Especially considering that in animal models we've seen that we kill glioblastoma cells at this concentration. The next step is a clinical development program. This is a disease with an enormous need, and therefore we need to discuss with regulatory authorities such as the FDA and EMA to understand what type of evidence they require from us in order to get an approval. We of course have scenario planning, as companies always do, around what such a clinical trial program could look like, and we have an idea, since there are clear guidelines. But we're also very open to the fact that the need is so enormous that there may be faster paths. We will consult regulatory authorities and come back with the insights we get from them. And we will work as hard as we can to produce data, so that we understand what this opportunity can offer patients, shareholders and Oncopeptides as a company.

Host (Jonathan Furelid): Finally, then — you communicated a directed share issue yesterday. We recorded this episode on the 14th. Could you briefly comment on how the issue relates to the data you've presented and why the money is needed right now?

Sofia Heigis: In order for us to take the next steps — both start formulating PDC for glioblastoma, talk to regulatory authorities, prepare to start clinical studies and actually start the next clinical study — we need money. We are still not a profitable company with regard to our commercialization. It remains an enormously important focus for us, and we're working very hard to grow Pepaxti in Europe. But we know it takes too long before we can make money on the commercialization, and we can't wait that long with this program. That's why we took the opportunity now to sound out interest and landed on a directed share issue — so that we can simply continue at high speed and hopefully realize very good value for patients, shareholders and the company.

Host (Jonathan Furelid): Thank you so much, Sofia and Stefan. We of course hope for a very pleasant journey ahead. It will be interesting to follow.

Sofia Heigis / Stefan Norin: Thank you very much.

Programledare (Jonathan Furelid): Den 17 september fick Oncopeptides beskedet att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s vetenskapliga kommitté för humanläkemedel, även kallad CHMP, gett ett positivt utlåtande om att utvidga den terapeutiska indikationen Pepaxti till tidigare behandlingslinjer. Det positiva yttrandet överlämnas nu till Europeiska kommissionen för ett slutgiltigt beslut. Idag har jag bjudit in Mette Palm, som är Oncopeptides Head of Regulatory Affairs, för att berätta mer om det regulatoriska arbetet med att få detta utlåtande på plats och hur hon ser på vägen framåt. Välkommen till Oncopeptides, Mette Palm.

Mette Palm: Tack så mycket.

Programledare (Jonathan Furelid): Kan du inledningsvis berätta lite om din roll här på Oncopeptides som Head of Regulatory Affairs och vad du faktiskt gör dagligdags?

Mette Palm: Ja, jag började på Oncopeptides för sju och ett halvt år sedan nu. Så jag har varit med om många delar av företagets historia, både uppgång och nedgång och uppgång igen såklart. Första veckan som jag började på Oncopeptides var ett team i USA och pratade med FDA, myndigheten, om att ansöka om Accelerated Approval för melflufen i USA. Så det var en kick-off för mig — när de kom hem började vi jobba med filingen i USA helt enkelt, och sedan dess har det bara rullat på. Jag ledde ansökan för melflufen i Europa, och med det godkännandet 2022 var det i den perioden jag blev Head of Regulatory Affairs. Sedan dess är det bara jag och Maja i det regulatoriska teamet — litet men naggande gott team.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad är din bakgrund annars? Du tänker på vad jag har gjort innan?

Mette Palm: Ja, jag var många år — kanske 10-12 år — på ett annat svenskt läkemedelsföretag som heter Sobi. Och innan dess var jag bara ett-två år på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Programledare (Jonathan Furelid): Och för den som inte arbetar inom läkemedelsutveckling, vad innebär egentligen regulatory affairs, och vilket ansvar har ditt team i den här processen som ligger bakom det här utvidgandet?

Mette Palm: Ja, om man tänker på vad vi gör rent generellt, om man inte har så bra koll på det, så handlar det mycket om projektledning och koordinering. Men det handlar också väldigt mycket om att tolka vetenskapliga resultat och omvandla komplex och svårbegriplig information till tydliga budskap för myndigheter. Så man kan säga att regulatory affairs är lite länken mellan bolaget Oncopeptides och de regulatoriska myndigheterna. Vår roll är lite grann att ha ett helhetsperspektiv på de utvecklingsprojekt vi har och säkerställa att vi följer regelverk och så vidare. Experterna ansvarar för sina respektive specialområden och detaljerna, medan regulatory affairs binder samman de olika delarna och ser till att informationen blir begriplig och att helheten håller ihop inför inskick till myndighet.

Programledare (Jonathan Furelid): Ansökan validerades i juni och beskedet kom i september. Hur har dialogen och granskningen med de europeiska myndigheterna fortskridit under resans gång?

Mette Palm: Ja, det var en väldigt smidig process. Vi skickade som sagt in i juni, och det är en väldigt stor fil när man skickar in den här typen av ansökningar till myndigheten. Fastän vi hade väldigt kort tid på oss att skicka in det här — från det att beslutet togs till datumet vi behövde skicka in det — fick vi faktiskt bara en fråga från myndigheten. Det visade ändå att vi höll väldigt hög kvalitet trots att vi hade kort tid på oss. Så vi fick bara en fråga, och det var mer en regulatorisk/administrativ typ av fråga, så det var väldigt lätt för oss att svara på. Och sen kom rekommendationen från CHMP.

Programledare (Jonathan Furelid): En central förändring är att kravet på att patienten måste vara trippelklassrefraktär nu försvinner. Varför har det varit en så viktig barriär att lyfta bort för de behandlande läkarna?

Mette Palm: När patienterna blir trippelklassrefraktära har de oftast en mycket behandlingsresistent sjukdom, med nedsatt benmärgsfunktion och ett försämrat allmäntillstånd. En behandling som kan ges innan patienterna utvecklar trippelklassrefraktär sjukdom har större potential att ge djupare behandlingssvar, förlänga den progressionsfria överlevnaden och fördröja utvecklingen av en behandlingsresistent sjukdom — och i slutändan förbättra den totala överlevnaden. Så sammanfattningsvis är det fördelaktigt att ta bort det här kravet, eftersom det möjliggör behandling av fler patienter i tidigare skeden av sjukdomen. Det innebär att behandlingsresultaten blir bättre och att patienterna har större möjlighet att dra nytta av Pepaxti.

Programledare (Jonathan Furelid): Du sa att den här regulatoriska processen gick relativt smidigt, men ni har haft en liknande process uppe tidigare, under 2023, som ni då avbröt. Vad gör att förutsättningarna ur ett regulatoriskt och medicinskt perspektiv ser så mycket bättre ut idag jämfört med då?

Mette Palm: Ja, det var faktiskt inte så att vi avbröt på något vis — vi skickade in en ansökan till EMA om att utöka indikationen, precis som vi gjorde nu, och vi fick den godkänd i slutet av 2023. Men det var bolaget som bestämde, eller tog beslutet, att vi skulle fokusera på den senare linjen, fjärde linjens multipla myelom. Det hade sin grund i att om man skickade in en ansökan om ny indikation så skulle priset på Pepaxti sänkas rejält i flera länder, framför allt i Tyskland. Dessutom fanns det, i diskussioner med KOL:er, en uppfattning om att det fanns ett större odiagnostiserat medicinskt behov — det man kallar unmet medical need — i senare linjens multipla myelom. Men landskapet för behandling av multipelt myelom har förändrats de senaste åren, och därför valde vi nu att skicka in den här ansökan igen. Vi gjorde också flera uppdateringar i filen, eftersom flera år hade gått — vi uppdaterade filen med den senaste överlevnadsdatan från Ocean-studien och lade även in information kring post-marketing-säkerhetsdata. Det ledde till att vi gjorde stora uppdateringar i filen och skickade in på nytt, vilket nu fick godkännande igen.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad händer nu rent regulatoriskt? Vad är nästa formella steg i Europa innan läkemedlet kan börja förskrivas till en ny patientgrupp?

Mette Palm: Ja, nu har vi fått en positiv CHMP-opinion, som det kallas, och då väntar vi nu in Europeiska kommissionens beslut. Det tar 30–60 dagar från nu innan vi får det. Under den här perioden pågår också den lingvistiska granskningen inom EMA, vilket betyder att produktinformationen för Pepaxti nu har uppdaterats med den nya datan från Ocean-studien och den nya populationen, och den ska översättas till alla 25 EU-språk. Det tar också ungefär en månad. Så 30–60 dagar från nu kommer kommissionens beslut, och efter det får vi börja sälja. Det tar aldrig längre tid än så.

Programledare (Jonathan Furelid): Det är bra att veta.

Programledare (Jonathan Furelid): Slutligen då — ett sånt här besked kräver ju såklart jättemycket jobb bakom kulisserna. Vad betyder den här milstolpen för dig och ditt team, skulle du säga?

Mette Palm: Jag och Maja är förstås jättenöjda och glada över att det gick så pass bra. Med den korta tidslinjen vi hade lyckades vi ändå få igenom en positiv opinion på kort tid, och vi levererade en ansökan med hög kvalitet, eftersom det bara ledde till en fråga och en mycket smidig process med EMA. Det säger mycket om engagemanget i bolaget och om att de tvärfunktionella team vi har fungerar väldigt bra tillsammans — och även att ett litet team kan åstadkomma stora framgångar för företaget. Så det är jätteroligt, och jag är också övertygad om att våra kollegor ute på marknaden, ute i länderna, kommer att kunna göra ett fantastiskt arbete för att säkerställa en framgångsrik subventionering av den här nya indikationen.

Programledare (Jonathan Furelid): Tack så jättemycket för din tid, Mette, och vi ser fram emot nya regulatoriska framgångar här framöver helt enkelt.

Mette Palm: Tack så mycket.

Host (Jonathan Furelid): On 17 September, Oncopeptides received word that the European Medicines Agency's scientific committee for human medicines, known as the CHMP, had issued a positive opinion on extending the therapeutic indication for Pepaxti to earlier lines of treatment. That positive opinion is now handed over to the European Commission for a final decision. Today I've invited Mette Palm, Oncopeptides' Head of Regulatory Affairs, to tell us more about the regulatory work behind getting this opinion in place and how she sees the road ahead. Welcome to Oncopeptides, Mette Palm.

Mette Palm: Thank you very much.

Host (Jonathan Furelid): Could you start by telling us a bit about your role here at Oncopeptides as Head of Regulatory Affairs, and what you actually do day to day?

Mette Palm: Yes, I joined Oncopeptides seven and a half years ago now, so I've been part of a lot of the company's history — both ups and downs, and ups again, of course. My first week at Oncopeptides, a team was in the US talking to the FDA about applying for Accelerated Approval for melflufen in the US. So that was a kick-off for me — when they came home we started working on the US filing, and it's just kept rolling since then. I led the application for melflufen in Europe, and with that approval in 2022, it was around that time I became Head of Regulatory Affairs. Since then it's just been me and Maja in the regulatory team — small but mighty.

Host (Jonathan Furelid): What's your background otherwise — you're thinking about what I did before?

Mette Palm: Yes, I spent many years — maybe 10 to 12 — at another Swedish pharmaceutical company called Sobi, and before that I spent just a year or two at Uppsala University Hospital.

Host (Jonathan Furelid): For those who don't work in drug development, what does regulatory affairs actually involve, and what responsibility does your team have in this process behind the extended indication?

Mette Palm: If you think about what we do generally, for those who aren't that familiar with it, it's a lot about project management and coordination. But it's also very much about interpreting scientific results and turning complex, hard-to-grasp information into clear messages for the authorities. So you could say regulatory affairs is a bit of the link between the company, Oncopeptides, and the regulatory authorities. Our role is really to hold an overall perspective on the development projects we have and make sure we follow the regulations and so on. The experts are responsible for their respective specialist areas and the details, while regulatory affairs ties the different pieces together and makes sure the information is understandable and that the whole package holds together before it's submitted to the authority.

Host (Jonathan Furelid): The application was validated in June and the news came in September. How has the dialogue and review with the European authorities progressed along the way?

Mette Palm: It was a very smooth process. As I said, we submitted in June, and it's a very large file when you submit this type of application to the authority. Even though we had very little time to submit it — from the decision being made to the date we needed to submit by — we actually only got one question back from the authority. That still showed that we maintained very high quality despite the short time we had. So we only got one question, and it was more of a regulatory/administrative type of question, so it was very easy for us to answer. And then the recommendation came from the CHMP.

Host (Jonathan Furelid): A key change is that the requirement for the patient to be triple-class refractory is now removed. Why has that been such an important barrier to lift for the treating physicians?

Mette Palm: Once patients become triple-class refractory, they usually have a very treatment-resistant disease, with impaired bone marrow function and a worse general condition. A treatment that can be given before patients develop triple-class refractory disease has greater potential to produce deeper treatment responses, extend progression-free survival, and delay the development of treatment-resistant disease — and ultimately improve overall survival. So in summary, it's beneficial to remove this requirement, because it enables treatment of more patients earlier in the course of the disease. That means better treatment outcomes and gives patients a greater opportunity to benefit from Pepaxti.

Host (Jonathan Furelid): You said this regulatory process went relatively smoothly, but you had a similar process underway back in 2023, which you then discontinued. What makes the conditions, from a regulatory and medical perspective, look so much better today compared to then?

Mette Palm: Well, it wasn't really that we discontinued it as such — we submitted an application to the EMA to extend the indication, just as we did now, and we got it approved at the end of 2023. But it was the company that decided, or made the call, to focus on the later line — fourth-line multiple myeloma. That was based on the fact that if we submitted an application for a new indication, the price of Pepaxti would be cut significantly in several countries, especially in Germany. On top of that, in discussions with KOLs, there was a view that there was a greater unmet medical need in later-line multiple myeloma. But the treatment landscape for multiple myeloma has changed in recent years, so we chose to submit this application again now. We also made several updates to the file, since several years had passed — we updated the file with the latest overall survival data from the Ocean study, and also added information on post-marketing safety data. That led to major updates in the file, which we then resubmitted, and it's now been approved again.

Host (Jonathan Furelid): What happens next, from a regulatory standpoint? What's the next formal step in Europe before the drug can start being prescribed to a new patient group?

Mette Palm: Yes, we've now received a positive CHMP opinion, as it's called, and now we're waiting for the European Commission's decision. That takes 30 to 60 days from now. During this period, the linguistic review is also taking place within the EMA, which means the product information for Pepaxti has now been updated with the new data from the Ocean study and the new patient population, and it has to be translated into all 25 EU languages. That also takes about a month. So the Commission's decision comes 30 to 60 days from now, and after that we can start selling. It never takes longer than that.

Host (Jonathan Furelid): Good to know.

Host (Jonathan Furelid): Finally then — a milestone like this obviously requires a huge amount of work behind the scenes. What does this milestone mean to you and your team, would you say?

Mette Palm: Maja and I are of course really pleased and happy that it went this well. With the tight timeline we had, we still managed to get a positive opinion through in a short amount of time, and we delivered a high-quality application, since it only led to one question and a very smooth process with the EMA. That says a lot about the commitment within the company, and about how well our cross-functional teams work together — and also that a small team can achieve big wins for the company. So it's really great, and I'm also confident that our colleagues out in the markets, in the different countries, will be able to do a fantastic job securing successful reimbursement for this new indication.

Host (Jonathan Furelid): Thank you so much for your time, Mette, and we look forward to more regulatory successes going forward.

Mette Palm: Thank you very much.

Programledare (Jonathan Furelid): Oncopeptides har publicerat sin rapport för det andra kvartalet 2026, och med mig för att diskutera den har jag VD Sofia Heigis och CFO Henrik Bergentoft. Välkomna hit.

Sofia Heigis / Henrik Bergentoft: Tack så mycket. Tackar, tackar.

Programledare (Jonathan Furelid): Ni växte ju 62 procent i andra kvartalet jämfört med samma period förra året, då nettoomsättningen landade på 31,1 miljoner kronor. Vad skulle ni säga är den viktigaste drivkraften bakom utvecklingen?

Sofia Heigis: Den marknad som växer allra mest är Italien. Där har vi erfarenhet sedan tidigare, som jag sagt många gånger, och vi ser hur den både breddas och fördjupas, vilket gör att vi har längst behandlingstid per patient där. Sedan bidrar Tyskland, och det var fint att se att Spanien tog ett steg upp — där har vi verkligen kämpat, och nu i juni fick vi en fin all time high-siffra som vi var nöjda med. Så där kommer vi fortsätta att arbeta hårt för att behålla det positiva momentumet.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad är statusen i Spanien? Har läkarstrejken klingat av där?

Sofia Heigis: Det är intressant tycker jag, när man tittar på det utifrån, för de tog semester under juli och augusti och sen är det oklart vad som händer under andra halvåret. Vad vi vet är att det inte är löst.

Programledare (Jonathan Furelid): Henrik, kassan är på 157,6 miljoner efter emissionen i våras. Ni upprepar målet om positivt kassaflöde 2027 — utifrån det du ser från ditt håll under andra kvartalet och första halvåret, känner du dig bekväm med det målet?

Programledare (Jonathan Furelid): Jag upprepar mig, men jag vet att det är en återkommande fråga.

Henrik Bergentoft: Fullt förståeligt.

Henrik Bergentoft: Vi känner oss bekväma med att vi kommer att fortsätta på samma sätt som vi visar nu. Vi har påvisat att vi har en väldigt tajt kostnadskontroll, och det tycker jag är ett viktigt medskick — att vi med faktiskt minskade kostnader ändå kan producera den här ganska rejäla tillväxttakten. Det är ett väldigt styrkebesked för bolaget. Utfallet visar också återigen den skalbarhet som finns i affärsmodellen. En bruttomarginal på 98 procent gör att tillväxttakten nästan i sin helhet trillar in i kassan. Sen har vi sagt hela tiden att tillväxttakten inte kommer att vara exakt linjär — den kommer att fluktuera över kvartal — men det vi ser framför oss nu är att tillväxten kommer att ta oss till ett positivt kassaflöde under 2027.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, jag vill prata lite om distributionsavtalet ni tecknade med Salus Group i maj. Det omfattar elva länder i Central- och Östeuropa och adresserar en uppskattad marknadspotential om cirka 150 miljoner kronor. När ska man förvänta sig att samarbetet kommer ner i intäkter hos er, och kan man förvänta sig fler sådana samarbeten framöver?

Sofia Heigis: Anledningen till att vi tecknar såna här samarbeten är att vi anser att en partner kan generera högre värde än vad vi själva kan göra givet insatsen. Salus är ett distributionsföretag som täcker hela den här regionen. De har ett team som också jobbar med andra produkter, det vill säga portföljer, och det har gjort att vi tecknat det här partnerskapet. Ser vi den möjligheten på andra platser kommer vi självklart gå för partnerskap där också. Vi har inget mål i sig om att kommersialisera själva, utan vi behöver hitta den affärsmodell som genererar mest värde för bolaget, både på kort och på lång sikt. Vad gäller Salus är det en komplex region — det är därför vi ursprungligen lade dem som fas fyra i vår lanseringssekvens. Nu hoppar de in som nummer tre istället, eftersom vi fortsatt inte kommit in i Storbritannien och Frankrike. Det kommer att takta in marknad för marknad, för varje land har sin egen process, men under 2027 siktar vi tillsammans på att se första försäljningen och sedan öka över tid. De här 150 miljonerna vi refererar till gäller på nuvarande indikation.

Programledare (Jonathan Furelid): Henrik, du nämnde tajt kostnadskontroll tidigare. Jag ser ändå att kostnaderna för sälj och marknad ökar under kvartalet, delvis säsongsberoende som vi varit inne på. Men ska man förvänta sig att kostnadsbasen höjs när ni går in i nya länder och skalar upp framöver?

Henrik Bergentoft: Man ska förvänta sig att den totala kostnadsmassan för innevarande år, 2026, kommer att vara ungefär i paritet med 2025 — alltså kring ungefär 300 miljoner kronor — och det gäller för verksamheten som den ser ut nu. Det vill säga att vi fokuserar på våra tre nyckelmarknader: Tyskland, Italien och Spanien. Vi har också lagt om hur vi bedriver vår forskning och utveckling — den är nu väldigt fokuserad på att ta glioblastom vidare in i klinik via vår window of opportunity-studie. Med den inriktningen på bolaget ska man förvänta sig att kostnadsmassan är hyggligt intakt. Men går vi vidare in i klinik med glioblastom, vilket vi förstås hoppas, kommer det att krävas ytterligare finansiering, vilket också påverkar kostnadsmassan. Vi ser också möjligheter att komma in i andra marknader längre fram, till exempel Storbritannien och Frankrike, vilket också kommer att kräva ytterligare kostnad innan vi gör det. Men där vi står nu ska man förvänta sig att kostnaderna är i linje med idag. Ytterligare värdeskapande kommer att kräva investeringar som påverkar kostnadsmassan.

Sofia Heigis: Bara för att haka på Henrik där kring Storbritannien och Frankrike, och koppla till mitt tidigare svar — vi har inte satt ner foten kring huruvida vi faktiskt ska investera där och därmed höja kostnaden för Europakommersialiseringen, utan vi bedriver också aktiva partnerskapsdiskussioner för att se vilken modell som genererar mest värde för bolagets ägare. Och såklart också hur vi snabbast når patienter.

Programledare (Jonathan Furelid): En annan viktig milstolpe var den formella inlämningen av ansökan om typ 2-variation till EMA, med syfte att utöka Pepaxtis indikation till tredje behandlingslinjen för multipelt myelom. Ni skriver att ni förväntar er ett yttrande någon gång mellan september och november 2026, och att det här kan fördubbla er adresserbara patientpopulation. Vad krävs från ert håll för att vara redo när ni får det här — förhoppningsvis positiva — beskedet från EMA, både organisatoriskt och finansiellt?

Sofia Heigis: Vi kan dela in det i tre olika delar för att förenkla. Först har vi den regulatoriska processen, som vi dragit igång i full fart — där har vi gjort det stora jobbet. Får man en positiv opinion är det en förvarning om att man kan få ett godkännande, för det är EU-kommissionen som fattar det slutliga beslutet. Det kommer 30–60 dagar efter en positiv opinion. Det första man måste göra för att kunna börja sälja är att skicka in en reimbursement-dossier, alltså en subventionsansökan, för att börja prisförhandla för de ytterligare patienter man då kan behandla. Det arbetet måste påbörjas parallellt med det regulatoriska arbetet. Vi har jobbat väldigt intensivt hela sommaren med att sätta både strategi och dokumentation. Är man väl förberedd, vilket vi är, kan man rent administrativt skicka in inom ungefär en månad efter godkännandet — det krävs vissa steg med myndigheter som tar lite tid. I Tyskland måste man skicka in inom två månader för att kunna lansera och få ett pris, och där måste man förhandla priset. Man får ett pris för alla indikationer, så de slås ihop i efterhand. Vi är redo för det här — flera i teamet har delvis avstått semester och jobbat med det under sommaren, och jag har själv varit aktiv, för det här är otroligt viktigt. Vad gäller själva kommersialiseringen har vi redan team på plats i alla de här länderna. Det är samma kunder och i praktiken samma positionering — lustigt nog beskriver vi mycket en patientprofil snarare än en linje. Positioneringen flyttas faktiskt en del från femte till tredje linjen, mellan olika immunterapier — mycket eftersom det första godkännandet för bispecifika antikroppar i andra linjen kom häromdagen i Europa. På kommersialiseringssidan kan man i Tyskland börja sälja direkt efter att man skickat in subventionsansökan. I Italien och Spanien måste läkarna istället ansöka om subvention för att behandla en patient inom indikationen, även om den regulatoriska myndigheten godkänt den, fram tills vi landat ett pris — när vi har ett pris kan vi börja sälja. Så det ser lite olika ut. Kort sagt: i Tyskland börjar man sälja direkt och justerar sedan när priset är förhandlat — man kan få betala tillbaka lite om prisskillnaden är stor för de patienter som redan behandlats. I Tyskland, Italien och Spanien tar en prisförhandlingsrunda i snitt ungefär ett år, så får vi se hur snabbt det går för oss — relativt snart kan det bli positivt. Det positiva är att vi den här gången redan har team på plats som är uppe på banan med sina kundlistor, så vi är betydligt bättre förberedda för att lansera en ny patientpopulation.

Programledare (Jonathan Furelid): Om vi återgår till kostnaderna vi pratade om tidigare — innebär det här alltså inte något stort utslag på kostnadsmassan direkt, bara för att ni kommer vidare i den här processen?

Henrik Bergentoft: Du tolkade rätt — kostnadsmassan vi gav guidning om, i linje med föregående år, inkluderar de ganska marginella tillkommande kostnader som kommer med ansökan om den nya linjen. Så visst, det tillkommer kostnader, men inte av väsentlig karaktär.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, kan du ge en kort uppdatering om glioblastomstudien i Oslo? Den är väldigt intressant för framtiden, om inte annat. Ni har doserat den första patienten, som jag förstår det?

Sofia Heigis: Precis, den första patienten är doserad. När man gjort det måste man göra en säkerhetsgenomgång för att få gå vidare till nästa patient, eftersom det här är första gången vi ger en PDC till en glioblastompatient. Den genomgången ägde rum under sommaren, och vi fick grönt ljus, vilket innebär att rekryteringen nu kan fortsätta och fler patienter inkluderas. Vi har sagt att vi ska ha tio patienter i studien, och vi tror att det kommer att ta ungefär ett år. Vi analyserar patient för patient — det är olika typer av analyser som tar olika lång tid. Utifrån protokollet kommer vi att bedöma om det finns information vi bör dela med marknaden längs vägen, eller om vi behöver köra hela studien rakt igenom. Vi kommer under alla omständigheter att hålla alla uppdaterade allt eftersom.

Programledare (Jonathan Furelid): Ligger doseringen av den första patienten enligt tidplan?

Sofia Heigis: Ja, det gör den. Tittar man på tidplanen för hela studien går den också enligt plan.

Programledare (Jonathan Furelid): Jag tänkte att vi skulle runda av med en sak vardera som ni tycker man ska hålla extra koll på inför andra halvåret. Jag börjar med dig, Sofia — utifrån ett investerarperspektiv, vad tycker du är viktigast?

Sofia Heigis: Eftersom vår kärnverksamhet är Europa, och vi där har möjlighet att dubbla vår target-population, är det en stor sak för bolaget och för våra ägare. Så det är klart att man ska hålla ögonen på våra regulatoriska milstolpar — det tycker jag är väldigt viktigt, och kanske det som på kort sikt kan generera mest värde. Det som på lång sikt kan generera mest värde är om vi lyckas utveckla ett läkemedel för glioblastom, så att hålla koll på nyheter, publicerad data och framsteg där är också väldigt viktigt. Det tredje är partnerskapsdiskussionerna, där vi jobbar väldigt aktivt bland annat med Japan — vi har flera bolag vi diskuterar med, så det är ytterligare något att hålla koll på. Sen har vi alla de mindre nyheterna som kommer med kommersialiseringen. Man ska inte underskatta dem, för vi går bara ut med information när vi anser att den bidrar till vår tillväxt och är av värde för våra ägare att känna till — till exempel publikationer av real world-data. Varje sådan pusselbit bygger vår verksamhet.

Programledare (Jonathan Furelid): Henrik, har du något att tillägga till den här sammanfattningen?

Henrik Bergentoft: Ganska utmanande att lägga till något, skulle jag säga, för det var redan en heltäckande bild. Jag kan kanske sätta lite färg på det du sa om att utveckla ett nytt läkemedel och den studie som pågår. Det kan vara värt att repetera marknadspotentialen. Tittar vi på Pepaxti i Europa, utan den tredje behandlingslinjen, brukar vi säga att den årliga potentialen är cirka en och en halv miljard kronor. Motsvarande potential för glioblastom brukar vi säga är åtta miljarder dollar — det betyder inte att vi skulle ta hela den, men den förväntas växa fram över tid. Översätter vi det enkelt till svenska kronor, runt 80 miljarder kronor, är det en enorm möjlighet om vi tar oss igenom det. Men jag vill lägga till en sak: på vägen dit behöver vi fortsätta visa samma sak som vi gjort nu — kostnadskontroll och fortsatt tillväxt över tid. Det tycker jag också man ska hålla utkik efter.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, Henrik, tack så jättemycket för idag.

Sofia Heigis / Henrik Bergentoft: Tack så mycket. Tackar.

Host (Jonathan Furelid): Oncopeptides has published its report for the second quarter of 2026, and joining me to discuss it are CEO Sofia Heigis and CFO Henrik Bergentoft. Welcome.

Sofia Heigis / Henrik Bergentoft: Thank you very much. Thanks for being here.

Host (Jonathan Furelid): You grew 62 percent in the second quarter compared with the same period last year, with net sales landing at SEK 31.1 million. What would you say is the most important driver behind that development?

Sofia Heigis: The market growing the most is Italy. We have experience there from before, as I've said many times, and we're seeing it both broaden and deepen, which gives us the longest treatment duration per patient there. Germany is also contributing, and it was great to see Spain take a step up — we've really had to fight there, and in June we had a nice all-time-high figure that we were pleased with. So we'll keep working hard to maintain that positive momentum.

Host (Jonathan Furelid): What's the status in Spain? Has the doctors' strike there died down?

Sofia Heigis: It's interesting to look at from the outside, because they take holidays in July and August, so it's unclear what will happen in the second half. What we do know is that it isn't resolved yet.

Host (Jonathan Furelid): Henrik, the cash position is SEK 157.6 million after the spring rights issue. You're reiterating the target of positive cash flow in 2027 — based on what you've seen in Q2 and the first half, are you comfortable with that target?

Host (Jonathan Furelid): I'm repeating myself, but I know it's a recurring question.

Henrik Bergentoft: Fully understandable.

Henrik Bergentoft: We feel comfortable that we'll continue in the same way we're demonstrating now. We've shown that we have very tight cost control, and I think that's an important takeaway — that even with actually reduced costs, we can still produce this fairly substantial growth rate. That's a strong proof point for the company. The outcome also again shows the scalability in the business model. A 98 percent gross margin means that growth essentially flows straight into cash. We've said all along that the growth rate won't be exactly linear — it will fluctuate across quarters — but what we see ahead of us now is that growth will bring us to positive cash flow during 2027.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, I'd like to talk about the distribution agreement you signed with Salus Group in May. It covers eleven countries in Central and Eastern Europe and addresses an estimated market potential of around SEK 150 million. When should we expect this partnership to show up in your revenue, and can we expect more agreements like this going forward?

Sofia Heigis: The reason we enter these kinds of partnerships is that we believe a partner can generate more value than we could on our own given the effort required. Salus is a distribution company that covers this entire region. They have a team that also works with other products — that is, portfolios — and that's what led us to sign this partnership. If we see that opportunity elsewhere, we'll of course pursue partnerships there too. We have no goal in itself of commercializing on our own — we need to find the business model that generates the most value for the company, both short and long term. As for Salus, it's a complex region, which is why we originally placed it as phase four in our launch sequence. Now it moves up to number three instead, since we still haven't entered the UK or France. It will roll out market by market, since each country has its own process, but during 2027 we're aiming, together with Salus, to see first sales and then grow from there. The SEK 150 million we refer to is based on the current indication.

Host (Jonathan Furelid): Henrik, you mentioned tight cost control earlier. I still see that sales and marketing costs increased during the quarter, partly seasonal as we touched on earlier. But should we expect the cost base to rise as you enter new countries and scale up going forward? Can costs be expected to sit at a higher level from here?

Henrik Bergentoft: You should expect the total cost base for the current year, 2026, to be roughly in line with 2025 — around SEK 300 million — and that's for the business as it stands today. That means we're focused on our three key markets: Germany, Italy and Spain. We've also restructured how we run our research and development — it's now very focused on advancing glioblastoma into the clinic through our Window of Opportunity study. Given that focus for the company, you should expect the cost base to remain fairly intact. But if we move forward into the clinic with glioblastoma, which we of course hope to do, that will require additional financing, which will also affect the cost base. We also see opportunities to enter other markets further out, such as the UK and France, which will also require additional cost before we do so. But where we stand today, you should expect costs to be in line with where they are now. Further value creation will require investments that affect the cost base.

Sofia Heigis: Just to build on what Henrik said about the UK and France, and to add to my earlier answer — we haven't nailed down whether we'll actually invest there and thereby increase the cost of European commercialization. We're also running active partnership discussions to see which model will generate the most value for the company's owners, and of course also how we reach patients fastest.

Host (Jonathan Furelid): Another important milestone was the formal submission of the type II variation application to the EMA, aiming to extend Pepaxti's indication to the third line of treatment for multiple myeloma. You write that you expect an opinion sometime between September and November 2026, and that this could double your addressable patient population. What's required on your end to be ready once you get this — hopefully positive — decision from the EMA, both organizationally and financially?

Sofia Heigis: We can split it into three parts to simplify. First, there's the regulatory process, which we've launched at full speed — that's where we've done the heavy lifting. If you get a positive opinion, that's an early signal that you could receive approval, since it's the European Commission that makes the final decision. That comes 30 to 60 days after a positive opinion. The first thing you need to do to start selling is submit a reimbursement dossier — a subsidy application — to begin price negotiations for the additional patients you'd then be able to treat. That work has to start in parallel with the regulatory work. We've actually worked very intensively all summer to put together both a strategy and the documentation. If you're well prepared, which we are, you can administratively submit within about a month after approval — certain steps with authorities are required that take some time. In Germany you have to submit within two months to be able to launch and get a price, and there you have to negotiate a price. You get one price for all indications, so they're merged afterward. We're ready for this — several team members have partly given up their vacation and worked on this over the summer, and I've been personally involved myself, because this is incredibly important. As for the commercialization itself, we already have teams in place in all these countries. It's the same customers, and in practice the same positioning — interestingly, we describe it much more in terms of a patient profile than a line of treatment. The positioning actually shifts somewhat from the fifth to the third line, among different immunotherapies — largely because the first approval for bispecific antibodies in the second line came just recently in Europe. On the commercial side, in Germany you can start selling right after submitting the reimbursement application. In Italy and Spain, physicians instead have to apply for reimbursement to treat a patient under the indication, even once the regulatory authority has approved it, until we've landed a price — once we have a price, we can start selling. So it looks a bit different across markets. In short: in Germany you start selling immediately and then adjust once the price is negotiated — you may have to repay a bit if there's a large price difference for patients already treated. In Germany, Italy and Spain, a pricing negotiation round takes on average around a year, so we'll see how quickly it goes for us — it could turn positive relatively soon. The upside this time is that we already have teams in place who are up and running with their customer lists, so we're much better prepared to launch a new patient population.

Host (Jonathan Furelid): Coming back to the costs we discussed earlier — does that mean this doesn't have a major immediate impact on the cost base, simply because you're advancing through this process?

Henrik Bergentoft: You interpreted that correctly — the cost base guidance we gave, in line with last year, includes the fairly marginal additional costs that come with the application for the new line. So yes, there are costs, but not of a material nature.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, could you give a brief update on the glioblastoma study in Oslo? It's very interesting for the future, if nothing else. You've dosed the first patient, as I understand it?

Sofia Heigis: Exactly, the first patient has been dosed. Once that's done, a safety review is required before moving on to the next patient, since this is the first time we're giving a PDC to a glioblastoma patient. That review took place over the summer, and we got the green light, which means recruitment can now continue and more patients can be included. We've said we'll have ten patients in this study, and we believe it will take about a year. We're analyzing patient by patient — there are different types of analyses that take different amounts of time. Based on the protocol, we'll assess whether there's information we should share with the market along the way, or whether we need to run the entire study through to completion. In any case, we'll keep everyone updated as we progress.

Host (Jonathan Furelid): Is dosing of the first patient on schedule?

Sofia Heigis: Yes, it is. And looking at the timeline for the whole study, it's also on track.

Host (Jonathan Furelid): I thought we'd wrap up with one thing each of you thinks investors should keep a close eye on for the second half of the year. I'll start with you, Sofia — from an investor perspective, what do you think is most important?

Sofia Heigis: Since our core business is Europe, and there we have the opportunity to double our target population, that's a big deal for the company and for our owners. So of course you should keep an eye on our regulatory milestones — I think that's very important, and perhaps what can generate the most value in the short term. What can generate the most value in the long term is if we succeed in developing a drug for glioblastoma, so keeping track of news, published data and progress there is also very important. The third thing is the partnership discussions, where we're working very actively, among others, with Japan — we're in discussions with several companies, so that's something else to watch. Then there are all the smaller pieces of news that come with commercialization. They shouldn't be underestimated, because we only put out information when we consider it something that contributes to our growth and is valuable for our owners to know about — for example, publications of real-world data. Every such piece builds our business.

Host (Jonathan Furelid): Henrik, anything to add to that summary?

Henrik Bergentoft: That's fairly hard to add to, I'd say, since it was already a comprehensive picture. Maybe I can add a bit of color to what you said about developing a new drug and the study currently underway. It might be worth restating the market potential. Looking at Pepaxti in Europe, excluding the third line, we usually say the annual potential is around SEK 1.5 billion. The corresponding potential for glioblastoma, we usually say, is USD 8 billion — that doesn't mean we'd capture all of it, but it's expected to grow into that over time. Translating that roughly into Swedish kronor, around SEK 80 billion, it's an enormous opportunity if we get through it. But I'd add one more thing: on the way there, we need to keep demonstrating the same things we've shown now — cost control and continued growth over time. That's also something I think you should watch for.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, Henrik, thank you very much for today.

Sofia Heigis / Henrik Bergentoft: Thank you very much. Thanks.

Programledare (Jonathan Furelid): Idag har jag bjudit in Jakob Lindberg till podden. Jakob har följt och lett stora delar av Oncopeptides resa — tidigare som chief science officer och vd, och idag som vetenskaplig rådgivare. Vad har han lärt sig längs vägen? Hur ser han på Oncopeptides position idag? Och vad anser han är avgörande för bolagets framgång framåt? Det är några av frågorna vi tar upp idag. Välkommen till Oncopeptalks, Jakob Lindberg.

Jakob Lindberg: Tackar. Hur är läget med dig?

Programledare (Jonathan Furelid): Jo men det är bra. Det känns ganska bra faktiskt — både i bolaget och den verksamheten vi bedriver. Men det har ju varit en jobbig resa. Jag tänkte — för de som inte har hört om dig förut — kan du ge en kort introduktion av dig själv?

Jakob Lindberg: Jag heter Jakob Lindberg, lite drygt 50 år. Jag är läkare i botten. Har jobbat i gränslandet mellan forskning och utveckling, och hur den finansieras på olika sätt — dels på bolagssidan som vd inom analytisk kemi, dels inom Investorsfären eller Wallenbergsfären, hur de har finansierat icke-noterade bolag vad gäller livsvetenskaper, allt ifrån läkemedel till medicinteknik till apoteksrörelse. Och sen naturligtvis tog jag mig an Oncopeptides för 15 år sedan och började som vd. Men i botten — mitt hjärta är på forsknings- och utvecklingssidan. Det är det jag tycker om. Forskning och utveckling handlar både om det rent vetenskapliga, men också hur vi applicerar det för att hjälpa människor. Och där uppstår en utmaning som jag tycker om: hur översätter vi det vetenskapliga till nytta?

Programledare (Jonathan Furelid): Och du tog dig an bolaget 2011. Kan du förklara lite vad bolaget befann sig i då?

Jakob Lindberg: Då hade bolaget egentligen en upptäckt från Uppsala universitet och Karolinska institutet som handlade om att man hade förbättrat en cytostatisk klass som kallas för alkylerare. Jag tyckte den där datan var jätteintressant. En stor del av de framsteg vi gör i sjukvården handlar om att förbättra saker vi redan gör — Electas strålkniv förbättrar hur vi bestrålar en tumör, kirurgiska robotar förbättrar hur vi opererar prostatacancer. Att förbättra cytostatika är jätteviktigt för patienterna, och här såg jag en chans att göra det. Då var vi bara två personer i ett litet rum på Karolinska institutet, utan pengar, men med en god vetenskaplig grund. Första uppgiften var att sätta en plan och sen finansiera den — vilket tog de första tio månaderna ungefär.

Programledare (Jonathan Furelid): Var det finansieringen som var huvuduppgiften för dig initialt?

Jakob Lindberg: Ja, fast finansiera vad — det blir frågan. Då måste du översätta det vetenskapliga till något som potentiellt kan vara till nytta för patienten. Så ska du säga att den här nyttan vill jag undersöka, och sen gå ut och söka pengar för det. Det första steget är att göra en vetenskaplig bedömning: vad ska vi göra med den här uppfinningen, finns det någon applikation som är värd namnet? När vi har formulerat den planen kan man gå ut och finansiera det. Men vad jag försöker säga är att du måste först göra planen — den måste vara förankrad i verklig vetenskaplig data, den kan inte bara vara ett påhitt.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad förändrade du då när du gick in? Bolaget startade någonstans 2000 och du gick in 2011.

Jakob Lindberg: Det är ett ganska svårt steg — att hitta en applikation, att tänka patientnytta. Det är väldigt lätt att de här små bolagen hamnar i spiraler där man bara bedriver vetenskap för vetenskapens skull. Det är inget fel med det ur ett vetenskapligt perspektiv, men ur ett företagsbyggande perspektiv kan man inte hålla på så. Jag tror att bolaget hade hamnat i den spiralen — man hade gjort väldigt mycket djurförsök och annat, och gjort vissa saker rätt men också blivit lite för navelskådande. Lite för inåtvända istället för att fråga sig: kan den här uppfinningen hjälpa patienter, och hur skulle det se ut? Det var egentligen min uppgift. Det här är inte ovanligt — det är en jättevanlig position för läkemedels- och bioteknikbolag att hamna i.

Programledare (Jonathan Furelid): Då får jag spola fram ungefär tio år, till att ni får ett accelerated approval av FDA i USA baserat på fas 2-studien Horizon. Det är inte ett fullt godkännande, men det är en enorm milstolpe för bolaget. Hur känns det i den stunden?

Jakob Lindberg: Det känns jättebra. Jag var på väg ut ur bolaget — när vi lämnade in vår ansökan i USA, sista juni 2020, avgick jag som vd och blev chief science officer. Jag kände mig ganska färdig. Det kändes som en framgång, allting var ganska bra. En amerikansk vd kom in för att bygga den kommersiella organisationen. Jag är inte särskilt intresserad av det kommersiella personligt — det vetenskapliga är där mitt hjärta är. Så godkännandet tidigt 2021 kändes fantastiskt. Men organisationen höll på att springa iväg åt ett annat håll, och jag var mest en antik möbel i ett hörn. Men jag trivdes okej med det.

Programledare (Jonathan Furelid): Och från det i december 2021 händer ytterligare en sak.

Jakob Lindberg: Ja — vi tar tillbaka vår produkt. Jag är på väg ut, ska i princip lämna bolaget sommaren 2021. Vi får ett väldigt knepigt resultat i slutet av maj 2021, och jag är i rummet när det presenteras. Jag tittar direkt på det och säger: vad fasen är det här? Det var ett otroligt vetenskapligt, superintressant resultat.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad var det?

Jakob Lindberg: Det handlade om Ocean-studien — fas 3-studien. Vi ser att i den subgrupp som kallas för äldre patienter, de som inte tål intensiv behandling, ser vi en statistiskt signifikant survival-fördel. Men sen i den totala populationen ser vi ingenting. Och det är ju märkligt. Och det leder till att FDA drar tillbaka godkännandet. Men jag ser direkt att det finns vetenskapliga skäl som förklarar det. Det handlar inte om vårt läkemedel — det här är något fel i studiedesignen. Det var massa personer som av politiska skäl inte ville erkänna det, men jag kunde inte driva den rollen om jag satt i ledningsgruppen. Så jag säger upp mig och jobbar bara som vetenskaplig rådgivare i våra forskningsprojekt. Direkt skriver jag tillsammans med Per Sjöberg, enhetschef på Läkemedelsverket, en presentation och ett memorandum till Europeiska läkemedelsverket, Svenska läkemedelsverket och så vidare. Den processen pågår fortfarande, om jag ska vara helt ärlig. Jag är hela tiden bara driven av det vetenskapliga — även om det ser hattigt ut är det en väldigt konsekvent linje. Så länge det är vetenskap är jag gärna med. Och det kommersiella får någon annan att fixa.

Programledare (Jonathan Furelid): Hur ser ditt arbete rent praktiskt ut idag som scientific advisor?

Jakob Lindberg: Vi har haft två ben på forsknings- och utvecklingssidan: dels plattformen Spike som jobbar med inflammation, dels att jobba vidare med PDC-plattformen — alltså det som Pepaxti är produkten av i Europa. Vi har gjort massor av försök i labbet, provrör och djurförsök, med båda. Jag har varit med i diskussionerna om vilka försök vi ska göra och vad vi drar för slutsatser. Vi har nu prioriterat upp PDC-plattformen för hjärntumörer. Rent praktiskt har jag varit med och utformat allt från experimentserier i labbet till dokument till myndigheten, till presentationer för externa läkare, till det kliniska studieprotokollet. Mycket bröd-och-vattenarbete, men jag gillar att stå i maskinrummet och ha skit i händerna.

Programledare (Jonathan Furelid): Var befinner ni er idag, och hur ser du på det? Det är ett landskap — om vi pratar om myelom — som förändras rätt snabbt med immunoterapier och nya behandlingsmetoder, och Pepaxti är godkänt i Europa. Var passar ni in idag?

Jakob Lindberg: Vi passar väldigt bra in. Det här är paradoxen som många missar. Myelom är tyvärr fortfarande en obotlig cancersjukdom där i princip alla patienter dör av sin cancer. Det betyder paradoxalt nog att i takt med att vi introducerar nya behandlingar som förlänger livet på myelompatienter — men de fortfarande dör i myelom — ökar det medicinska behovet av nya behandlingar. Det sättet att tänka på det är att tänka på marknadsandelar: myelom har döden 80 procents marknadsandel och produkter 20 procents marknadsandel. Och när vi introducerar nya produkter konkurrerar vi — vi tar marknadsandel av döden. Det vill säga att marknaden växer. Paradoxalt nog, därför att vi inte botar tumörformen. Pepaxis marknad med alla de nya introducerade läkemedlen är en växande marknad, där vi kommer att ha fler patienter som har gått igenom allting men som kanske fortfarande behöver ett behandlingsalternativ. Och de kommer vara väldigt multiresistenta — vilket är precis den del av sjukdomen där Pepaxti kan göra mest nytta, det vill säga att vi kringgår befintliga resistensmekanismer. Pepaxti har aldrig varit relevant i första och andra behandlingslinjen — det är stenhård kamp där. Det är the long tail, den långa svansen av patienter som behöver behandling därefter, som är Pepaxis hemmaplan. Och bolaget gör helt rätt som nu utökar indikationen i Europa baserat på OCEAN-studien — man har precis lämnat in ansökan och hoppas få det utökade godkännandet tidigt nästa år. Det tror jag är helt rätt.

Programledare (Jonathan Furelid): Om vi tittar på strategiska överväganden framåt för bolaget — vad anser du vara de viktigaste?

Jakob Lindberg: Det första är naturligtvis att få ökad volym i Europaorganisationen så att vi får upp försäljningsvolymerna. Nu ligger vi på ungefär 100 miljoner i årsomsättning med 91 procents tillväxt från ett år till nästa. Jag hoppas att vi kan upprepa ungefärligt det i år — observera att jag sitter inte på data och inte i ledningsgruppen, men att vi kan fortsätta den här tillväxtresan. Någonstans så kommer vi väldigt nära att den kommersiella delen är självbärande. Det utökade Europagodkännandet är en viktig pusselbit. Det andra är att som bioteknikbolag måste man bedriva forskning och utveckling på den kliniska sidan — du kan inte bara hålla på med djurförsök. Hjärntumörprogrammet lyfter nu. Vi har fått etiskt godkännande och protokollen har godkänts i Norge, och att vi kan bygga vidare på det under 2027. Den första studien bedrivs under 2026, och sen att vi kan fortsätta med nya studier. Det ser så hoppfullt ut med data.

Programledare (Jonathan Furelid): Vad är det som gör att du känner hopp kring glioblastom, givet att det är en indikation med så många misslyckade försök?

Jakob Lindberg: Det enda läkemedlet som har gjort en skillnad för glioblastompatienter är ett alkylerande läkemedel — temosolamid. That's it. Vi har ett alkylerande läkemedel. Därtill går temosolamid över blod-hjärnbarriären med ungefär 30 procents biotillgänglighet — alltså bara 30 procent av mängden läkemedel du tar når hjärnan. Vi tror att vi har 100 procents biotillgänglighet, men det har vi inte mätt i människor, bara i djur. Det är det vi ska verifiera nu. Och dessutom är temosolamid väldigt känsligt för resistensmekanismen MGMT — och det är vi inte. Vi går helt runt den. Det är en kyrkogård med misslyckade projekt, men det medicinska behovet är oerhört stort. Hade jag suttit på all den här datan för 15 år sedan hade det varit jämnt race om det skulle vara myelom eller glioblastom jag hade gått på först.

Programledare (Jonathan Furelid): Om vi blickar framåt — vad hoppas du att Oncopeptides har bevisat om tre år?

Jakob Lindberg: Tre saker. Jag hoppas att vi har fortsatt att växa vår produkt i Europa för myelompatienter — att vi har en hyggligt lönsam kommersiell produkt på Europabasis med Pepaxti. Jag hoppas att våra tidiga data på hjärntumörsidan ser väldigt positiva ut — vi kommer inte ha färdiga fas 3-data om tre år, men att vi har det som kallas effektsignaldata, att man ser att vi gör skillnad. Och sen hoppas jag att bilden av vad som hände sommaren 2021 — OCEAN-studien — klarna, och att folk inser att det var en canary in the coal mine. Att vi gjorde en viktig vetenskaplig upptäckt som är avgörande för hur vi ska behandla äldre myelompatienter. Inte bara med vårt läkemedel, utan också synen på hur vi ska behandla dem. Uppnår vi det är vi på en bra plats.

Programledare (Jonathan Furelid): Tack så mycket, Jakob Lindberg.

Jakob Lindberg: Tack så hemskt mycket.

Host (Jonathan Furelid): Today I have invited Jakob Lindberg to the podcast. Jakob has followed and led much of Oncopeptides' journey — formerly as Chief Science Officer and CEO, and today as Scientific Advisor. What has he learned along the way? How does he view Oncopeptides' position today? And what does he consider decisive for the company's success going forward? Those are some of the questions we address today. Welcome to Oncopeptalks, Jakob Lindberg.

Jakob Lindberg: Thank you. How are you doing?

Host (Jonathan Furelid): Things are good, actually quite good — both in the company and in what we are doing. But it has been a tough journey. For those who haven't heard about you before — could you give a brief introduction?

Jakob Lindberg: My name is Jakob Lindberg, just over 50. I am a physician by training. I have worked at the intersection of research and development, and how that is financed — on the company side as CEO within analytical chemistry, within the Investor/Wallenberg sphere and how they have financed unlisted life science companies, from pharmaceuticals to medtech to pharmacy retail. And then naturally I took on Oncopeptides 15 years ago and started as CEO. But at heart, my passion is on the research and development side. R&D is about both the pure science and how we apply it to help people. That is the challenge I enjoy: how do we translate the scientific into benefit?

Host (Jonathan Furelid): And you joined the company in 2011. Can you describe where the company was at that point?

Jakob Lindberg: At that point the company had a discovery from Uppsala University and the Karolinska Institute about an improvement to a class of cytotoxic drugs called alkylating agents. I found that data very interesting. A large part of the progress we make in healthcare is about improving what we already do — Elekta's radiosurgery improves how we irradiate tumours, surgical robots improve how we operate on prostate cancer. Improving cytotoxic drugs is hugely important for patients, and I saw an opportunity there. At that point we were just two people in a small room at the Karolinska Institute with no money but a solid scientific foundation. The first task was both to set a plan and then to finance it — which took roughly the first ten months.

Host (Jonathan Furelid): Was financing the primary task for you initially?

Jakob Lindberg: Yes, but finance what — that is the question. You have to translate the science into something that can potentially benefit patients. Then you articulate what benefit you want to investigate, and go out and raise money for it. The first step is a scientific assessment: what do we do with this invention, is there an application worth the name? Once you have formulated the plan you can go and finance it. What I am trying to say is that you have to make the plan first — it has to be grounded in real scientific data, it cannot just be invented.

Host (Jonathan Furelid): What did you change when you joined? The company had started around 2000 and you came in in 2011.

Jakob Lindberg: Finding an application — thinking about patient benefit — is quite a difficult step. It is very easy for small companies to end up in spirals where they just pursue science for science's sake. There is nothing wrong with that from a scientific perspective, but from a company-building perspective you cannot operate that way. I believe the company had ended up in that spiral — doing a lot of animal studies and other work, getting some things right but also becoming a bit navel-gazing. Too inward-looking rather than asking: can this invention help patients, and what would that look like? That was essentially my task. It is a very common position for pharma and biotech companies to find themselves in.

Host (Jonathan Furelid): Fast-forwarding roughly ten years — you receive an accelerated approval from the FDA in the US based on the Phase 2 HORIZON study. It is not a full approval, but it is an enormous milestone. How does it feel in that moment?

Jakob Lindberg: It feels fantastic. I was on my way out of the company — when we submitted our application in the US at the end of June 2020, I stepped down as CEO and became Chief Science Officer. I felt fairly done. It felt like a success, everything was going well. An American CEO came in to build the commercial organisation. I am not particularly interested in the commercial side personally — the science is where my heart is. So the approval in early 2021 felt wonderful. But the organisation was heading off in a different direction, and I was mostly an antique piece of furniture in a corner. I was OK with that.

Host (Jonathan Furelid): And then in December 2021 something further happens.

Jakob Lindberg: Yes — we withdraw our product from the US. I am on my way out, about to leave the company in the summer of 2021. We get a very difficult result at the end of May 2021, and I am in the room when it is presented. I look straight at it and say: what on earth is this? It was an incredibly scientifically interesting and surprising result.

Host (Jonathan Furelid): What was it?

Jakob Lindberg: It concerned the OCEAN study — the Phase 3 trial. We see that in the subgroup called older patients, those who cannot tolerate intensive treatment, there is a statistically significant survival benefit. But in the total population we see nothing. And that is peculiar. It leads to the FDA withdrawing the approval. But I immediately see that there are scientific reasons explaining this — it is not about our drug, something is wrong in the study design. There were people who for political reasons did not want to acknowledge that. But I could not drive that position from within the management team, so I resign and work purely as a scientific advisor in our research projects. Together with Per Sjöberg, head of unit at the Swedish Medical Products Agency, I immediately write a presentation and a memorandum to the European Medicines Agency, the Swedish MPA and others. That process is still ongoing, to be completely honest. I am driven entirely by the science — even if it looks erratic, it is actually a very consistent line. As long as it is science, I am happy to be involved. The commercial side is for someone else to handle.

Host (Jonathan Furelid): What does your work look like in practice today as Scientific Advisor?

Jakob Lindberg: We have had two pillars on the R&D side: the Spike platform working with inflammation, and continuing to develop the PDC platform — the platform that Pepaxti is derived from. We have done a lot of lab work, test tubes and animal studies, with both. I have been part of the discussions about which experiments to run and what conclusions to draw. We have now prioritised the PDC platform for brain tumours. In practice I have been involved in everything from designing experimental series in the lab to regulatory documents, to presentations for external physicians, to writing the clinical study protocol. A lot of bread-and-butter work, but I enjoy being in the engine room with my hands in the machinery.

Host (Jonathan Furelid): Where does the company stand today, and how do you view it? The landscape — if we talk about myeloma — is changing fairly quickly with immunotherapies and new treatment modalities, and Pepaxti is approved in Europe. Where do you fit in today?

Jakob Lindberg: We fit in very well. This is the paradox that many miss. Myeloma is unfortunately still an incurable cancer where virtually all patients die of their disease. That means, paradoxically, that as we introduce new treatments that extend the lives of myeloma patients — but they still die of myeloma — the medical need for new treatments increases. The way to think about it is market share: myeloma gives death an 80 percent market share and products a 20 percent market share. When we introduce new products we compete — we take market share from death. That means the market grows. Paradoxically, because we are not curing the disease. Pepaxti's market with all the newly introduced drugs is a growing market, where we will have more patients who have been through everything but may still need a treatment option. And they will be heavily multi-resistant — which is precisely the part of the disease where Pepaxti can do the most good, since we circumvent existing resistance mechanisms. Pepaxti has never been relevant in the first and second lines — that is fierce competition. It is the long tail of patients needing subsequent treatment that is Pepaxti's territory. And the company is doing exactly the right thing by extending the indication in Europe based on the OCEAN study — the application has just been submitted and they hope to receive expanded approval early next year. I think that is absolutely right.

Host (Jonathan Furelid): Looking at strategic considerations for the company going forward — what do you consider the most important?

Jakob Lindberg: The first is of course to grow volume in the European organisation and increase sales. We are at approximately 100 million in annual revenue with 91 percent growth year on year. I hope we can roughly repeat that this year — I should note I am not sitting on data and I am not in the management team, but that we can continue this growth journey. At some point we will be very close to the commercial operation being self-sustaining. The expanded European approval is an important piece of that puzzle. The second is that as a biotech company you have to conduct research and development on the clinical side — you cannot only do animal studies. The brain tumour programme is now gaining momentum. We have received ethical approval and our protocols have been approved in Norway, and we can build on that through 2027. The first study runs during 2026, and then we can continue with new studies. The data looks so promising.

Host (Jonathan Furelid): What gives you hope about glioblastoma, given that it is an indication with so many failed attempts?

Jakob Lindberg: The only drug that has made a difference for glioblastoma patients is an alkylating agent — temozolomide. That is it. We have an alkylating agent. In addition, temozolomide crosses the blood-brain barrier with approximately 30 percent bioavailability — meaning only 30 percent of the drug you take reaches the brain. We believe we have 100 percent bioavailability, but we have not measured that in humans, only in animals. That is what we are now going to verify. And furthermore, temozolomide is very sensitive to the MGMT resistance mechanism — and we are not. We go completely around it. It is a graveyard of failed projects, but the medical need is enormous. If I had had all this data 15 years ago it would have been an even race between myeloma and glioblastoma for which indication to pursue first.

Host (Jonathan Furelid): Looking ahead — what do you hope Oncopeptides will have proven in three years?

Jakob Lindberg: Three things. I hope we have continued to grow our product in Europe for myeloma patients — that we have a reasonably profitable commercial product on a European basis with Pepaxti. I hope our early data on the brain tumour side looks very positive — we will not have completed Phase 3 data in three years, but that we have what is called efficacy signal data, that we can see we are making a difference. And I hope the picture of what happened in the summer of 2021 — the OCEAN study — becomes clearer, and that people realise it was a canary in the coal mine. That we made an important scientific discovery that is crucial for how we should treat older myeloma patients. Not just with our drug, but also the understanding of how we should treat them. If we achieve that, we are in a good place.

Host (Jonathan Furelid): Thank you very much, Jakob Lindberg.

Jakob Lindberg: Thank you so much.

Programledare (Jonathan Furelid): Idag ska vi prata om glioblastom i Oncopeptalks — en av de dödligaste formerna av hjärncancer, där behandlingslandskapet inte har förändrats nämnvärt på minst 20 år och där Oncopeptides bedöms ha en verklig möjlighet att göra stor skillnad med sin PDC-plattform. Efter ett formellt godkännande i Norge planeras nu en första studie på människor. Idag talar jag med tre av de ansvariga för arbetet: Sofia Heigis, VD, Stefan Norin, Chief Medical Officer, och Eva Nordström, Chief Operating Officer. Välkomna alla tre.

Sofia Heigis / Eva Nordström / Stefan Norin: Tack.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, du har presenterat dig själv i tidigare avsnitt, men Eva och Stefan — ge gärna en kort introduktion. Vi börjar med dig, Eva.

Eva Nordström: Jag är farmaceut med en MBA från Handelshögskolan och har arbetat inom läkemedelsindustrin i 30 år. De senaste 14 åren har jag faktiskt varit här på Oncopeptides.

Programledare (Jonathan Furelid): Stefan?

Stefan Norin: Jag är läkare, specialist i internmedicin och hematologi, och har disputerat vid Karolinska Institutet. Jag har framförallt erfarenhet från hematologi med vård av blodcancerpatienter — leukemi, lymfom och myelom.

Programledare (Jonathan Furelid): Vi nämnde i intrот att glioblastom är en dödlig form av hjärncancer, och den är också ganska vanlig, förstår jag. Stefan?

Stefan Norin: Den är relativt vanlig. Som de flesta cancerformer blir den vanligare ju äldre man blir, men den förekommer i alla åldrar. Men vad är det som gör den så svårbehandlad? Det finns egentligen flera orsaker. Dels sitter tumören i hjärnan, som skyddas av en barriär som vi kallar blod-hjärnbarriären, vilket gör att få läkemedel kan passera den och behandla cancerformen effektivt. Därtill är glioblastom en mycket aggressiv tumörform som växer väldigt snabbt och diffust — vilket innebär att även om man opererar för att ta bort så mycket tumör som möjligt, kommer det alltid att finnas tumörceller kvar. Tyvärr är det också väldigt lätt att utveckla resistens mot olika typer av behandlingar, inklusive läkemedel.

Programledare (Jonathan Furelid): Och som medicinsk profession vill man naturligtvis ta sig igenom den blod-hjärnbarriären. Varför är det så svårt?

Stefan Norin: Först och främst ska vi vara väldigt glada att blod-hjärnbarriären finns. Vi talar om den som ett hinder idag, men den finns av en anledning — att hindra hjärnan från att ta upp skadliga ämnen och förhindra infektioner i hjärnan. Blod-hjärnbarriären består primärt av celler som omger blodkärlen, så kallade epitelceller. Till skillnad från hur det ser ut i övriga kroppen är dessa mycket tätare sammanfogade, vilket gör att få ämnen kan passera. Dessutom finns det aktiva mekanismer som pumpar ut ämnen som kan vara skadliga.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, hur kom ni fram till att er PDC-plattform var lämplig för glioblastom, och inte bara för blodcancer?

Sofia Heigis: Det var egentligen inte vi som kom fram till det. Det var externa forskare vid Akademiska som knackade på dörren och berättade att de såg mycket fina resultat i celler med glioblastom, där de hade testat många olika substanser på prover. De såg att våra PDC:er dödade dessa glioblastomceller mycket effektivt. Utifrån de publicerade resultaten kontaktade vi ett par andra bolag och Akademiska om ett anslag som vi har arbetat med för att utforska detta vidare.

Programledare (Jonathan Furelid): Man talar ofta om investerare. Hur förklarar du för en investerare att glioblastom är en indikation att investera i, med tanke på att så många har misslyckats?

Sofia Heigis: Investerare bedömer olika fall utifrån vilket behov som finns och vad som sannolikt kan lyckas. De har rätt i att många har misslyckats. Alla är överens om att behovet är enormt stort — därför vill alla alltid lyssna på olika former av medicinsk utveckling för glioblastom. Om man lyckas kan man skapa ett stort värde, både för patienter men naturligtvis också för investerare och ägare. Vår vetenskapliga motivering är stark. Den är intressant och logisk. Vi kan visa att vi sätter tumörceller i apoptos — celldöd — via två olika angrepp. Det vill säga att vi dödar eller förstör både DNA i cellkärnan och i mitokondrierna, cellernas kraftverk. I glioblastom kan en mitokondrie försörja flera tumörceller med energi — det är mycket intressant att vi har effekter där. Sedan har vi, som Stefan nämnde, undersökt hur vi passerar blod-hjärnbarriären. I djurmodeller ser vi en mycket god biotillgänglighet. Många av försöken som gjorts har använt immunoterapi. Vi liknar mer det som är standardbehandling idag — i grunden är vi ett cellgift. Det finns många skäl att tro på vår PDC-plattform, vilket gör investerare intresserade.

Programledare (Jonathan Furelid): Du nämnde att ni lyckats passera blod-hjärnbarriären i djurmodeller. Hur långt är steget därifrån till att testa på människor?

Sofia Heigis: Man måste alltid konfirmera i människor med glioblastom. Vi har faktiskt sett en effekt på CNS-metastaser hos patienter med multipelt myelom. Men det räcker inte. Nu har vi satt upp en studie där vi ska konfirmera fynden från djurmodellerna. Olika djurmodeller översätts på olika sätt till människor. Vi har starka förhoppningar om att vi ska kunna visa detta på människor — men det måste göras. Därför genomför vi nu det vi kallar en window of opportunity-studie.

Programledare (Jonathan Furelid): Eva, vad är det svåraste med att ta ett projekt från preklinisk fas till klinisk studie?

Eva Nordström: Det är ett ganska stort steg, eftersom det måste vara så säkert som möjligt att ge det till människor. Det finns många krav, och substansen och läkemedelsformen måste hålla mycket hög kvalitet. Vi har nu sammanställt en stor mängd data och skickat in till myndigheterna. Som du nämnde tidigare fick vi ett så kallat fast track och en snabb godkänning för att genomföra studien.

Programledare (Jonathan Furelid): Eva, du har lett läkemedelsutveckling på andra bolag, inklusive stora bolag. Vad tycker du är unikt med att bedriva läkemedelsutveckling i ett litet bolag som Oncopeptides?

Eva Nordström: Det är väldigt roligt, för de flesta som arbetar här har ganska breda roller. I stora bolag är det ofta väldigt specificerat — man gör bara en sak. Här hjälper vi varandra och gör mycket tillsammans. Det är en stor del av engagemanget, att man faktiskt lär sig mycket om läkemedelsutveckling i bred bemärkelse. Jag tycker att engagemanget är högt.

Programledare (Jonathan Furelid): Finns det en risk att man dränerar resurser från andra delar av verksamheten när man är ett litet bolag?

Eva Nordström: Ja, det finns en risk, och vi har en mycket tydlig prioritering. PEPAXTI och vår försäljning i Europa måste alltid komma först. Men eftersom det är så spännande att lära sig något nytt är de flesta som arbetar med det här väldigt engagerade. Hittills har vi lyckats göra båda.

Programledare (Jonathan Furelid): Stefan, du har din bas inom hematologin. Vad skulle du säga är skillnaden mot hjärntumörvärlden, ur ditt perspektiv?

Stefan Norin: Jag skulle säga att det finns både skillnader och likheter. Den stora skillnaden är att glioblastom, tyvärr, när det gäller tillgång till olika behandlingsalternativ, kanske befinner sig där många blodcancerformer var för 20–30 år sedan — där det kanske fanns, som med multipelt myelom, en standardbehandling som i princip alla fick. Men när patienter sedan återföll fanns det inte mycket att erbjuda. Idag finns en etablerad behandling med 4, 5 och 6 linjer för multipelt myelom. Det är den stora skillnaden. Något annat att tänka på är att tumörerna vid glioblastom sitter i hjärnan, vilket innebär mycket större konsekvenser för patienterna jämfört med tumörer på andra ställen i kroppen. Det kan påverka personligheten, patienter kan förlora mycket av sin intellektuella funktion, bli väldigt trötta. Det är också något vi som läkemedelsutvecklare måste tänka på och ta hänsyn till när vi utformar våra studieprogram.

Programledare (Jonathan Furelid): Hur lätt är det att rekrytera till en sådan studie? Det är ju relativt koncentrerat antal personer. Hur övertalar man en patient att faktiskt delta när biverkningarna kan vara så påtagliga?

Stefan Norin: Vi har, i samband med att vi utformade vår window of opportunity-studie, haft en nära dialog med den norska patientföreningen för glioblastom. De har varit väldigt tydliga med att de anser att detta är ett mycket bra koncept — för det är verkligen nödvändigt att utveckla nya läkemedel för glioblastom, eftersom det medicinska behovet är så oerhört stort. Vi har också lagt upp studien så att patienten får en dos läkemedel före själva operationen. Men om patienten och läkaren tycker det är en bra idé att fortsätta behandlingen efteråt, finns den möjligheten inom ramen för vårt studieprogram. Något som alltid är viktigt i alla kliniska studier är en nära dialog med myndigheterna — och inte minst den kliniska prövaren är central. Det jag kan tillägga är att när man har en så svår cancer som denna är de flesta patienter mycket öppna för att delta i studier. För om de inte hjälper sig själva, hjälper de andra. Enligt de läkare vi har pratat med brukar det sällan vara ett problem att rekrytera patienter till studier.

Programledare (Jonathan Furelid): Eva, du nämnde att ni fick ett fast track. Vad innebär det i praktiken tidsmässigt?

Eva Nordström: Normalt kan det ta upp till 100 dagar att få en studie godkänd för start. Vi fick detta godkänt på under 50 dagar — alltså ungefär hälften av den normala tiden. Studien är nu öppen för rekrytering i Oslo.

Programledare (Jonathan Furelid): Ger det ett signalvärde i sig att ni fick fast track?

Eva Nordström: Ja, absolut. Myndigheterna vet att vår substans är samma substans som vi använder vid multipelt myelom, så de vet hur den fungerar i människor. Det ser naturligtvis lovande ut när de kan göra sin bedömning så snabbt.

Programledare (Jonathan Furelid): Lite om strategi och framtid, Sofia. Om studien är framgångsrik — vad är nästa steg?

Sofia Heigis: Nästa steg är att formulera ett PDC för större studier. Man går in i fas 1 och söker en dos. Sedan fortsätter man med studier på människor för att hitta en optimal dos, vilket sker enligt en viss metod som man sätter upp med regulatoriska myndigheter. Sedan expanderar man och studerar fler patienter på den valda dosen i det som kallas fas 2. Och när man har en indikation med ett sådant stort behov kan man nästan förvänta sig — givet att data är positiva — att man kan få ett godkännande redan i fas 2, även om man naturligtvis sedan behöver sätta upp en fas 3-studie och konfirmera det.

Programledare (Jonathan Furelid): Rent strategiskt — vad är planen? Att ta detta hela vägen själv om studierna är framgångsrika, eller att gå in i samarbeten längs vägen?

Sofia Heigis: Det har vi inte beslutat, för vi vill se hur datan ser ut och vilka möjligheter som finns. Vårt mål är alltid att gå framåt så snabbt som möjligt och skapa värde för våra aktieägare, men naturligtvis också för patienter på ett optimalt sätt. Det är alldeles för tidigt nu att säga vilket håll vi ska gå. Det beror på data och intresse, helt enkelt.

Programledare (Jonathan Furelid): Jag antar att ämnesområdet är av stort intresse i industrin?

Sofia Heigis: Absolut!

Programledare (Jonathan Furelid): Sista frågan — om allt går som ni hoppas med datan, hur kan framtiden se ut för en glioblastompatient om 5–10 år? Och vilken roll ser ni att Oncopeptides kan spela i det scenariot?

Stefan Norin: Nu blickar vi väldigt långt fram. Jag hoppas att vi kommer att se en liknande utveckling inom glioblastom som den som skett inom blodcancerområdet — att det finns flera olika behandlingar, vilket innebär att ett stort antal patienter faktiskt kan få en god behandlingseffekt och förhoppningsvis långa perioder med frihet från sjukdomssymtom. När jag studerade till läkare var det en onkolog som presenterade. Han berättade att hans mål var att under sin kliniska verksamma tid se en patient bli botad från glioblastom. Det säger en hel del om vilket enormt medicinskt behov som finns i denna sjukdom. Och jag kan bara säga detsamma. Jag hoppas att jag under min kliniska tid får se ett fåtal patienter bli botade från glioblastom, och att vi med vårt utvecklingsprogram kan bidra till att fler än idag faktiskt kan leva med sin sjukdom under lång tid.

Programledare (Jonathan Furelid): Tror du att kombinationsbehandling krävs i det sammanhanget?

Stefan Norin: För oss är det fortfarande för tidigt att tala om kombinationsbehandlingar, eftersom vi måste börja med att visa säkerhet och effekt med vår substans på människor. Men om vi tittar på hur utvecklingen har sett ut vid andra tumörformer är det ofta så att kombinationsbehandlingar krävs för att få goda långsiktiga effekter. Så det är något vi kommer att överväga och studera.

Eva Nordström: Jag tror verkligen att en PDC kommer att kunna göra skillnad för dessa patienter. Det är, som vi pratade om, en mycket tuff diagnos att få. Idag vet man att man kanske har ett år kvar att leva. Jag hoppas att de ska kunna ha en PDC som ett alternativ som faktiskt ger dem hopp om att kunna leva längre.

Sofia Heigis: Det som Stefan tar upp — utmaningen för glioblastom, som egentligen inte är lika stor som för andra tumörtyper, även om det naturligtvis också kan vara ett hinder — är att immunoterapi har svårt att ta sig över blod-hjärnbarriären. Om man tittar på dagens pipelines försöker man hitta sätt att få immunoterapi in i hjärnan, att få immunceller att arbeta där. Och därför, även om jag har samma förväntningar som Stefan, tror jag att det kommer att ta mycket längre tid, eftersom den barriären är så svår att övervinna. Och det är där vi, tills man hittar ett sätt att exempelvis kombinera en PDC och en immunoterapi, förhoppningsvis kan fungera som en brygga tills dess — eftersom vi inte har det hindret.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, Eva, Stefan — tack så mycket för idag och lycka till med era studier framöver.

Sofia Heigis / Eva Nordström / Stefan Norin: Tack. Tack så mycket.

Host (Jonathan Furelid): Today in Oncopeptalks we will talk about glioblastoma — one of the deadliest forms of brain cancer, where the treatment landscape has not changed significantly in at least 20 years, and where Oncopeptides is considered to have a real possibility to make a big difference with its PDC platform. Following formal approval in Norway, a first-in-human study is now planned. Today I am talking to three of the people in charge of this work: Sofia Heigis, CEO; Stefan Norin, Chief Medical Officer; and Eva Nordström, Chief Operating Officer. Welcome, all three.

Sofia Heigis / Eva Nordström / Stefan Norin: Thank you.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, you have introduced yourself in previous episodes, but Eva and Stefan — please give a brief introduction. We'll start with you, Eva.

Eva Nordström: I am a pharmacist with an MBA from the Stockholm School of Economics, and I have worked in the pharmaceutical industry for 30 years — the last 14 of which here at Oncopeptides.

Host (Jonathan Furelid): Stefan?

Stefan Norin: I am a physician, specialist in internal medicine and haematology, and I have completed my doctorate at the Karolinska Institute. My experience is primarily in haematology — caring for patients with blood cancer including leukaemia, lymphoma and myeloma.

Host (Jonathan Furelid): We mentioned in the introduction that glioblastoma is a deadly form of brain cancer, and it is also quite common, as I understand it. Stefan?

Stefan Norin: It is relatively common. Like most cancer forms, it becomes more common with age, but it occurs at all ages. What makes it so difficult to treat? There are actually several reasons. Partly because the tumour sits in the brain, which is protected by a barrier we call the blood-brain barrier — meaning few drugs can cross it and treat the cancer effectively. In addition, glioblastoma is a very aggressive tumour that grows rapidly and diffusely, meaning that even if you operate to remove as much tumour as possible, there will always be tumour cells remaining. Unfortunately, it is also very prone to developing resistance to different types of treatment, including drugs.

Host (Jonathan Furelid): And as a medical professional, you naturally want to get through that blood-brain barrier. Why is that so difficult?

Stefan Norin: First of all, we should be very glad that the blood-brain barrier exists. We are talking about it as a barrier today, but it exists for a reason — to prevent the brain from absorbing harmful substances and to prevent infections in the brain. The blood-brain barrier consists primarily of cells surrounding the blood vessels, known as epithelial cells. Unlike elsewhere in the body, these are much more tightly bound to each other, meaning few substances can pass through. There are also active mechanisms that pump out potentially harmful substances.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, how did you conclude that your PDC platform was suitable for glioblastoma — and not just for blood cancer?

Sofia Heigis: It was not really us who came to that conclusion. It was actually external researchers at Akademiska Hospital who knocked on our door and said they were seeing very promising results in glioblastoma cells, having tested many different substances on samples. They found that our PDCs killed these glioblastoma cells very effectively. Based on the published results, we reached out to a couple of other companies and Akademiska about a grant we have been working with to explore this further.

Host (Jonathan Furelid): You often talk to investors. How do you explain to an investor that glioblastoma is an indication worth investing in, given that so many have failed?

Sofia Heigis: Investors evaluate different cases based on the level of need and the likelihood of success. They are absolutely right that many have failed. Everyone agrees that the need is enormous — which is why everyone always wants to hear about different forms of medical development for glioblastoma. If you succeed, you can create a great deal of value, both for patients and of course for investors and shareholders. Our scientific rationale is strong — it is interesting and logical. We can show that we put tumour cells into apoptosis, or cell death, through two different attacks: we destroy both the DNA in the cell nucleus and in the mitochondria, the cell's power plant. In glioblastoma, a single mitochondrion can supply energy to several tumour cells — it is very significant that we have effects there. We have also examined, as Stefan mentioned, how we cross the blood-brain barrier. In animal models we see very good bioavailability. Many attempts have used immunotherapy; we are more similar to what is standard of care today — at its core, we are a cytotoxic agent. There are many reasons to believe in our PDC platform, which makes investors interested.

Host (Jonathan Furelid): You mentioned that you have managed to cross the blood-brain barrier in animal models. How far is the step from there to testing in humans?

Sofia Heigis: You always have to confirm findings in humans with glioblastoma. We have actually seen an effect on CNS metastases in patients with multiple myeloma. But that is not sufficient. We have now set up a study to confirm the findings from the animal models. Different animal models translate in different ways to humans. We have strong hopes of being able to demonstrate this in humans — but it needs to be done. That is why we are now conducting what we call a window of opportunity study.

Host (Jonathan Furelid): Eva, what is the most challenging aspect of taking a project from preclinical phase to clinical study?

Eva Nordström: It is quite a large step, because it must be as safe as possible to administer to humans. There are many requirements, and the substance and drug formulation must be of very high quality. We have now compiled a large amount of data and submitted it to the authorities. As you mentioned, we received a so-called fast track and were approved to run this study in under 50 days — roughly half the normal timeframe of up to 100 days. The study is now open for recruitment in Oslo.

Host (Jonathan Furelid): Eva, you have led drug development at other companies, including large ones. What do you think is unique about running drug development in a small company like Oncopeptides?

Eva Nordström: It is very rewarding, because most people here have quite broad roles. In large companies it is often very specific — you only do one thing. Here we help each other and do a great deal together. That is a big part of the commitment — you genuinely learn a great deal about drug development in the broadest sense. I think the level of engagement is high.

Host (Jonathan Furelid): Is there a risk of draining resources from other parts of the business when you are a small company?

Eva Nordström: Yes, there is a risk, and we have a very clear priority. Pepaxti and our sales in Europe must always come first. But because it is so exciting to be learning something new, most people working on this are very committed. So far we have managed to do both.

Host (Jonathan Furelid): Stefan, your background is in haematology. What would you say is the difference between that world and the world of brain tumours?

Stefan Norin: I would say there are both differences and similarities. The big difference is that glioblastoma, unfortunately, in terms of access to treatment options, is perhaps where many blood cancer forms were 20–30 years ago — where there may have been, as with multiple myeloma in its early days, one standard treatment that essentially everyone received. But when patients relapsed, there was not much to offer. Today there is an established treatment pathway of 4, 5 and 6 lines for multiple myeloma. That is the big difference. Another consideration is that in glioblastoma the tumours are located in the brain, which has far greater consequences for patients compared to tumours elsewhere in the body. It can affect personality, patients can lose much of their intellectual function, become very fatigued. This is something we as drug developers also have to consider and account for when designing our study programmes.

Host (Jonathan Furelid): How easy is it to recruit for such a study? The number of eligible patients is relatively small. How do you convince a patient to participate when the side effects can be so significant?

Stefan Norin: In connection with developing our window of opportunity study, we have had a close dialogue with the Norwegian patient association for glioblastoma. They have been very clear that they consider this a very good concept — because it is genuinely necessary to develop new drugs for glioblastoma, given the enormity of the medical need. We have also designed the study so that patients receive one dose of drug before the operation itself is performed. But if the patient and the doctor believe it is a good idea to continue treatment afterwards, that option exists within the framework of our study programme. A close dialogue with the authorities is always important in all clinical studies — and the clinical investigator is central. What I can add is that when dealing with such a severe cancer, the majority of patients are very open to participating in studies. Because if they do not help themselves, they help others. According to the doctors we have spoken to, recruiting patients for studies is generally not a problem.

Host (Jonathan Furelid): Does receiving fast track approval carry a signal value in itself?

Eva Nordström: Yes, absolutely. The authorities know that our substance is the same one we use in multiple myeloma, so they know how it works in humans. It naturally looks promising when they can make their assessment so quickly.

Host (Jonathan Furelid): A bit on strategy and the future, Sofia. If this study is successful, what is the next step?

Sofia Heigis: The next step is to formulate a PDC for larger trials. You enter Phase 1 and look for a dose — continuing with studies in humans to find an optimal dose according to a specific methodology established with regulatory authorities. Then you expand and study more patients at the chosen dose in what is called Phase 2. And when you have an indication with such a great unmet need, you can almost expect — given positive data — that approval could be obtained at Phase 2, even though you would of course then need to set up a Phase 3 study to confirm it.

Host (Jonathan Furelid): Purely strategically — what is the plan? To take this all the way independently if the studies are successful, or to enter into collaborations along the way?

Sofia Heigis: We have not decided, because we want to see what the data looks like and what opportunities arise. Our goal is always to move forward as quickly as possible and generate value for our shareholders, but of course also for patients in the optimal way. It is far too early now to say which direction we will take — it depends on the data and the interest, quite simply.

Host (Jonathan Furelid): I assume the field attracts significant interest from the industry?

Sofia Heigis: Absolutely!

Host (Jonathan Furelid): Final question — if everything goes as you hope with the data, how might the future look for a glioblastoma patient in 5–10 years, and what role do you see Oncopeptides playing in that scenario?

Stefan Norin: We are looking very far ahead here. I hope we will see a similar development in glioblastoma to what has happened in blood cancer — that there are multiple different treatments available, meaning a large number of patients can actually achieve a good treatment effect and hopefully enjoy long periods free from disease symptoms. When I was a medical student, an oncologist presented to us. He said his goal was to see one patient cured of glioblastoma during his clinical career. That says a great deal about the enormity of the medical need in this disease. And I can only say the same. I hope that during my clinical time I will see a handful of patients cured of glioblastoma, and that our development programme can contribute to more people than today being able to live with their disease for a long time.

Host (Jonathan Furelid): Do you think combination therapy will be required in that context?

Stefan Norin: For us it is still too early to start talking about combination therapies, since we first have to demonstrate safety and efficacy with our substance in humans. However, looking at how development has progressed in other tumour types, combination therapies are often needed to achieve good long-term effects. So it is something we will consider and study.

Eva Nordström: I truly believe that a PDC will be able to make a difference for these patients. It is, as we discussed, a very difficult diagnosis to receive. Today you may know you have perhaps a year left to live. I hope that patients will be able to have a PDC as an option that actually gives them hope of living longer.

Sofia Heigis: What Stefan raises — the challenge for glioblastoma, which is not actually as great a challenge as for some other tumour types, even if it can of course also be a barrier — is that immunotherapy has difficulty crossing the blood-brain barrier. Looking at today's pipelines, companies are trying to find ways to get immunotherapy into the brain, to get immune cells working there. And therefore, even though I share Stefan's expectations, I think it will take much longer because that barrier is so difficult to overcome. And that is where we — until a way is found to, for example, combine a PDC and an immunotherapy at some point — can hopefully serve as a bridge in the meantime, since we do not face that barrier.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, Eva, Stefan — thank you very much for today and good luck with your studies going forward.

Sofia Heigis / Eva Nordström / Stefan Norin: Thank you. Thank you very much.

Programledare (Jonathan Furelid): Välkommen till det tredje avsnittet av Oncopeptalks. Innan vi sätter igång — en kort not: i det här avsnittet refereras det till något som kallas HCPs. Det är en förkortning av Healthcare Professionals, ett begrepp som används flitigt inom industrin men kanske inte är välkänt för allmänheten. Ha det i åtanke när du lyssnar. Nu sätter vi igång.

Programledare (Jonathan Furelid): Oncopeptides har precis avslutat en stor vetenskaplig närvaro vid European Hematology Association — EHA-kongressen — här i Stockholm. För att summera de viktigaste slutsatserna från konferensen har jag idag bjudit in ett antal lokala och internationella gäster från Oncopeptides-teamet. Med mig har jag Sofia Heigis, VD; Lina Rörby Franzén, Global Marketing and Business Excellence Director; Bruno Bolognese, Country Manager Italien; Cristina Bando, Country Manager för Spanien; och Heiko Singer, Medical Affairs för den regionen.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, att hålla ett stort symposium vid EHA här i Stockholm måste vara något alldeles särskilt. Hur har upplevelsen varit från din sida?

Sofia Heigis: EHA är en arena med många samarbetspartners för oss. Vi kan både jobba med framtida partnerskap och inhämta massor av insikter. Och vårt symposium var verkligen ett bevis på hur vår kommersialisering har utvecklats — vi kunde lyssna på experter som berättar om hur de använder Pepaxti, hur Pepaxti positionerar sig mot immunoterapi, och verkliga hands-on-erfarenheter som är väldigt användbara för oss att lyssna på, men ännu mer värdefulla för andra HCPs att ta del av.

Programledare (Jonathan Furelid): Är det första gången EHA är i Stockholm?

Sofia Heigis: Nej, EHA är i Stockholm då och då. Det är fortfarande tillräckligt litet jämfört med andra sjukdomsområden där kongresserna är för stora för att hållas här. Jag vet att det var här för några år sedan, kanske för fem år sedan ungefär.

Programledare (Jonathan Furelid): Ur ett investerarperspektiv — hur minskar en närvaro på en kongress som den här riskerna i er kommersiella strategi? På vilket sätt befäster det Oncopeptides position på den europeiska myelommarknaden?

Sofia Heigis: Det bevisar vår värdeerbjudande. På en vetenskaplig kongress presenteras mycket ny data och man måste alltid analysera den för att förstå om det fortfarande finns ett medicinskt behov för ens läkemedel och om man fortfarande har ett värdeerbjudande. Det är därför det är så viktigt för investerare att höra oss säga det, men också att själva följa vetenskapen och förstå om vår position håller. Vilket den absolut gör. Jag tycker till och med att den har stärkts av årets EHA.

Programledare (Jonathan Furelid): Lina, du ledde hela närvaron och budskapsarbetet vid EHA i år. Vilket var kärnbudskapet ni ville förmedla till sjukvårdsgemenskapen, och vad var den omedelbara reaktionen från hematologerna?

Lina Rörby Franzén: Jag skulle dela upp det i två delar. Från ett övergripande perspektiv är det viktigaste budskapet vi vill ge till HCPs och hela behandlingsfältet att vi är här för att stanna — vi är en aktör att räkna med, även om vi är ett mindre bolag bland de större på det terapeutiska området. Mer specifikt vill vi kommunicera att vi har en plats i behandlingsresan. Med framväxten av nya immunoterapier uppstår nya utmaningar för läkarna. Vi är övertygade om att vi kan täppa till hålen i behandlingsresan som uppstår till följd av de nya behandlingsmöjligheterna med immunoterapi — när en patient inte är lämplig för immunoterapi, mellan olika immunoterapier, eller efter immunoterapi. Och det togs emot väl. Vi fick höra att det här var ett annorlunda symposium — men vi är också ett väldigt annorlunda bolag. Många större företag fokuserar på data och siffror, men vi tar också patientperspektivet och tog med verkliga patientfall som var lämpliga för melflufenbehandling och diskuterade dem med deltagarna.

Programledare (Jonathan Furelid): Bruno, Italien har varit Oncopeptides starkaste kommersiella motor det senaste året. Hur kommer real-world-evidensen och datauppdateringarna som presenterades vid EHA hjälpa ditt team att hålla säljmomentum med italienska kliniker?

Bruno Bolognese: Det är bara fem kvartal sedan vi lanserade i Italien, och den här real-world-evidensen vittnar om hur läkemedlet har tagits emot och hur det italienska teamet har byggt en stark relation med våra experter. Även vid internationella kongresser engagerar vi ledande opinionsledare för att fortsätta fördjupa oss i vetenskapen — för när du står inför en hematolog vill de verkligen diskutera vetenskap. Det är nyckeldrivkraften för oss i Italien. Att diskutera, att låta dem förstå vad som skiljer vårt läkemedel från andra och hur de kan placera det i ett behandlingslandskap som har förändrats totalt de senaste åren. Vid EHA fick vi bland annat veta att de vill ta fram nya riktlinjer igen inom ett år — det går så fort. Alla våra kunder passerade förbi vår monter, och alla dessa möten fortsätter att bygga förtroende. Jag är så stolt över teamet.

Programledare (Jonathan Furelid): Christina, det spanska teamet har nyligen behövt navigera i en utmanande marknadsmiljö. Hur ger en vetenskaplig validering som EHA er nya möjligheter i förhandlingarna om marknadstillträde med regionala hälsoregister i Spanien?

Cristina Bando: Ur ett spanskt perspektiv var EHA ett genombrott för oss. Det var ett fantastiskt tillfälle att gå från terapidiskussion till verkliga kliniska erfarenheter. Mer än 70 spanska hematologer deltog — ett ypperligt tillfälle att stärka relationerna, diskutera data som presenterades under kongressen och fördjupa den vetenskapliga diskussionen kring melflufens värde. Vi arbetar med att identifiera rätt patientprofiler och stödja läkare i att hitta de patienter som gynnas mest. Vi befinner oss i ett skede med många möjligheter. Marknaderna ser olika ut — Italien, Tyskland och Spanien fungerar på olika sätt — och i Spanien finns specifika uppfattningar kring patientval. Vi jobbar med att stärka de diskussionerna. Det spanska teamet arbetar hårt, inte bara vid EHA utan på nationella och regionala kongresser och med publikationer för att visa melflufens mervärde. Under EHA presenterades ett abstract för det spanska nationella melflufenregistret med 60 fall — den hittills största serien — vilket är ett starkt bevis på hur vi går från kliniska studier till real-world-evidens.

Programledare (Jonathan Furelid): Heiko, Oncopeptides meddelade nyligen att den första patienten rekryterats till den tyska MARINA-studien. Bekräftade era samtal vid EHA det kliniska behovet av den här real-world-studien i Tyskland?

Heiko Singer: Ja, absolut. Real-world-data blir allt viktigare för gemenskapen och för bolagen. I kliniska prövningar har man en ganska selekterad patientpopulation, och de prövningarna startades för år sedan — myelom är en snabbt föränderlig miljö med nya behandlingar som kommer till marknaden nästan varje år. Därför måste man generera aktuell data i en patientpopulation som speglar den verkliga. Tyskland är en ganska fragmenterad marknad, så vi samarbetade med den externa partnern Iomedico för att sätta upp studien och stödja läkare i att rekrytera och dokumentera patienter. Det glädjande är att real-world-data från andra länder pekar på att melflufen i verkligheten bekräftar resultaten från de kliniska prövningarna — vilket skiljer sig från de flesta andra läkemedel. Det är väldigt betryggande, och vi hoppas att de tyska data kommer att bekräfta det ytterligare.

Programledare (Jonathan Furelid): Lina, med blicken framåt — hur planerar marknadsföringsteamet att omedelbart nyttja data och samtal från EHA för att stödja de regionala kommersiella teamen under kommande kvartal?

Lina Rörby Franzén: Man kan tro att EHA är över och jobbet är klart — men nu är det egentligen när jobbet börjar på riktigt. Vi tänker alltid i termer av före, under och efter när vi planerar. Det har gjorts ett enormt förberedelsearbete och EHA var väldigt intensiv, men nu är det dags för efterarbetet. Det handlar om att följa upp alla de fantastiska interaktioner och samtal vi hade, att distribuera information till de HCPs vi pratade med, och att kontinuerligt sprida budskapet att Pepaxti alltid ska finnas med i beräkningarna när en läkare planerar behandling för en patient med multipelt myelom. Immunoterapi kan göra fantastiska saker för patienten och ge nya behandlingsmöjligheter — men det sätter också läkarna i situationer de inte sett förut. Vi är övertygade om att vi kan täppa till hålen och göra behandlingsresan komplett igen. Det handlar också om att följa upp den real-world-evidens vi har presenterat. Vi har 800 behandlade patienter i Europa hittills — något vi kommunicerade i vårt symposium — och det gäller att fortsätta visa hur produkten fungerar i verkligheten och vad nya studier och publikationer innebär för patienter i kliniken.

Programledare (Jonathan Furelid): Sofia, låt oss avsluta med den stora bilden för aktieägarna. Med hänsyn till Oncopeptides kliniska data, den kommersiella expansionen och de kommande ansökningarna om att utvidga Pepaxti till tredje behandlingslinjen — vad är den främsta anledningen för investerare att vara entusiastiska inför resten av 2026?

Sofia Heigis: Det vi alla just har berättat — och det är inte bara att vi säger något, det kommer ur ett viktigt evenemang där vi har upplevt och fått feedback från kunder — är att vi bekräftar positionen för Pepaxti. Och med tanke på det föränderliga behandlingslandskapet kommer den positionen att utvecklas mot tredje behandlingslinjen, samtidigt som vi behåller fjärdelinjen. Varför ska aktieägarna tro på det? Vi visar med data att vår produkt verkligen fungerar. Vi bekräftar, med kundernas egna röster, att vår position håller och att det medicinska behovet fortfarande är där. Det är det som skapar värde för aktieägarna — försäljning över tid. Det är också uppmuntrande att vi vid EHA inte bara fokuserar på våra nyckelmarknader utan också talar med läkare från andra delar av Europa där vi inte säljer ännu. Vi hade bland annat kontakt med polska HCPs som ser väldigt mycket fram emot att få tillgång till Pepaxti. Förtroendet och hoppet om att kunna ta Pepaxti till fler marknader har stärkts efter den här kongressen. Vi har ett starkt tillväxtmomentum, och EHA stödjer oss att fortsätta växa.

Programledare (Jonathan Furelid): Tack, Sofia, och tack till er alla för att ni tog er tid.

Host (Jonathan Furelid): Welcome to this third episode of Oncopeptalks. Before diving into today's discussion, a quick note: throughout this episode there is reference to something called HCPs — an abbreviation of Healthcare Professionals, a term commonly used in the industry but perhaps less familiar to the general public. Now, let's get started.

Host (Jonathan Furelid): Oncopeptides just wrapped up a major scientific presence at the European Hematology Association — the EHA Congress — here in Stockholm. To summarise the main takeaways from this conference, I have today invited a number of local and international guests from the Oncopeptides team. With me I have Sofia Heigis, CEO; Lina Rörby Franzén, Global Marketing and Business Excellence Director; Bruno Bolognese, Country Manager Italy; Cristina Bando, Country Manager for Spain; and Heiko Singer, Medical Affairs for that region.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, hosting a major symposium at the EHA right here in Stockholm must be something very special. What has been the overall experience from your end?

Sofia Heigis: EHA is an arena with a lot of collaborators for us. We can both work on future partnerships and gain a lot of insights. Our symposium was really a testament to how our commercialisation has progressed — we could listen to experts talking about how they are using Pepaxti, the position of Pepaxti versus immunotherapy, and real hands-on experience that is so useful for us to hear, but even more useful for other HCPs to listen to.

Host (Jonathan Furelid): Is this the first time EHA is in Stockholm?

Sofia Heigis: No, EHA runs in Stockholm now and then. It's still small enough compared to other disease areas where huge congresses can't be placed here. I know it was here some years ago, maybe five years ago or so.

Host (Jonathan Furelid): From an investor perspective, how does a presence at a conference like this de-risk your commercial strategy? In what way does it solidify Oncopeptides' position in the European myeloma market?

Sofia Heigis: It's proving our value proposition. At a scientific congress you get a lot of new scientific data presented and you always have to assess that data to understand if there is still an unmet need for your drug and if you still have a value proposition. That is why it's so important for investors to hear us say — and of course also to follow the science — whether our value proposition is still true. Which it for sure is. I think it has even been strengthened by this year's EHA.

Host (Jonathan Furelid): Lina, you led the entire presence and messaging at EHA this year. What was the core message you wanted to convey to the medical community, and what was the immediate reaction from hematologists?

Lina Rörby Franzén: I'd split it into two things. From a broader perspective, the main message we want to give to HCPs and the entire treatment field is that we're here to stay — we are a player to consider, even though we are a smaller company amongst the larger ones in the therapeutic field. More specifically, we want to communicate that we have a place in the treatment journey. With the emergence of new immunotherapies, new challenges arise for physicians. We firmly believe we can patch the holes in the treatment journey that result from new immunotherapy possibilities — when a patient is non-suitable for immunotherapy, in between immunotherapies, or post-immunotherapy. And it was well received. We heard that this was a different symposium, but we are also a very different company. Many larger companies focus on data and numbers, but we also take the patient perspective and brought in real patient cases suitable for melflufen treatment and discussed them amongst participants.

Host (Jonathan Furelid): Bruno, Italy has been Oncopeptides' standout commercial engine over the past year. How will the real-world evidence and data updates shared at EHA help your team maintain sales momentum with Italian clinicians?

Bruno Bolognese: It has been only five quarters since we launched in Italy, and this real-world evidence testifies to how the drug has been received there and how the Italian team has built strong interaction with our experts. Even at international congresses we engage top opinion leaders to continue diving into the science — because when you are in front of a haematologist, they really want to discuss science. That is the key driver for us in Italy. Discussing, letting them understand the difference of our drug and how they can place it within a treatment landscape that has been completely revolutionised in the last couple of years. At EHA we also learned they want to issue new guidelines again within one year — that's how fast things are moving. All of our customers came by our booth, and all these engagements continue to build trust. I'm so proud of the team.

Host (Jonathan Furelid): Christina, the Spanish team has had to navigate some significant external market hurdles recently. How does scientific validation like the EHA give you fresh leverage when negotiating access with regional health registries in Spain?

Cristina Bando: From the Spanish perspective, the EHA was a real breakthrough moment for us. It was a great opportunity to move from the therapy level to real-world case experience. There were more than 70 Spanish haematologists in attendance — a great moment to reinforce engagement, to discuss the data presented during the congress and to further discuss the scientific value of melflufen. We are working to identify the right patient profiles and to support clinicians in finding those patients who will benefit most. We are in a moment of many opportunities. Markets differ — Italy, Germany, Spain each work differently — and in Spain perceptions around first patient selection are very specific. We are reinforcing those discussions. The Spanish team is working hard not only at EHA but at national and regional congresses, and on publications to demonstrate the added value of melflufen. During EHA, an abstract was presented for the Spanish National Registry of Melflufen with 60 cases — the largest series we have — which is a great opportunity to show the progression from clinical trials to real-world evidence and reinforce scientific dialogue.

Host (Jonathan Furelid): Heiko, Oncopeptides recently announced the first patient enrolled in the German MARINA study. Did your conversations at EHA validate the clinical demand for this real-world evidence study in Germany?

Heiko Singer: Yes, absolutely. Real-world data is becoming increasingly important for the community and for companies. In clinical trials you have a quite selected patient population, and those trials were started years ago — myeloma is a rapidly changing environment with new treatments coming to market almost every year. Therefore you have to generate current data in a patient population that reflects real-world patients. Germany is a quite fragmented market, so we collaborated with an external partner called Iomedico to set up this trial and support physicians in recruiting and documenting patients. The good thing is that from real-world data in other countries, it seems that for melflufen the real-world results are confirming what we saw in clinical trials — which is different from most other drugs — and that is very reassuring for us. We hope the German data will confirm this further.

Host (Jonathan Furelid): Lina, looking past the congress now — how does the marketing team plan to immediately leverage the data and conversations from EHA to support the regional commercial teams over the coming quarters?

Lina Rörby Franzén: One could believe that EHA is over and the job is done — but now is really when the work begins. We always think in terms of before, during and after when planning events. There has been a lot of preparation and it was a very intense EHA, but now it's time for the follow-up. That means following up on all the great interactions and conversations we had, distributing information to the HCPs we spoke with, and continuously spreading the word so that Pepaxti is always considered when a physician is planning treatment for a multiple myeloma patient. Immunotherapy can do wonderful things for patients and give new treatment possibilities — but it also puts physicians in situations they haven't seen before. We firmly believe we can patch those holes and make the treatment journey complete again. It's also about following up on the real-world evidence we've shared. We have 800 patients treated to date in Europe — communicated in our symposium — and it's about continuing to show how this product works in real life, how new studies are being published, and what this means for patients in the clinic.

Host (Jonathan Furelid): Sofia, let's close with the big picture for shareholders. Looking at Oncopeptides' clinical data, commercial expansion and upcoming submissions to expand into the third line of treatment — what is the primary reason investors should be excited about the remainder of 2026?

Sofia Heigis: What we have all just told you — and it's not just us saying something, it comes out of a very important event where we have experienced and received feedback from customers — is that we are confirming the position for Pepaxti. And looking at the evolving landscape, that position will expand into third-line treatment, while remaining in fourth-line. Why should shareholders believe? We are demonstrating with data that our product really works. We are confirming, with the voice of our customers, that our position holds and that the unmet need is still there. That is what will build value generation for shareholders — sales over time. It's also encouraging that at EHA we don't only focus on our key markets but also speak to physicians from other parts of Europe where we are not yet selling. We had interactions with Polish HCPs, for example, who are very much looking forward to accessing Pepaxti. The confidence and hope that we can bring Pepaxti to more markets has increased after this congress. We have a strong growth momentum, and EHA is supporting us to grow going forward.

Host (Jonathan Furelid): Thank you, Sofia, and thank you all for taking the time.

Jonathan Furelid (programledare): Med mig idag i Oncopeptalks har jag vd Sofia Heigis och CFO Henrik Bergentoft för att ge ytterligare perspektiv på rapporten. Välkomna. Rolig rapport att läsa. Marknaden uppenbarligen tar emot den positivt. Innan vi går in på den får Henrik presentera sig lite kort. Du är ju helt ny här.

Henrik Bergentoft: Det är jag. Tack. Trevligt att få vara här. Henrik Bergentoft heter jag och jag är inne på mitt tredje år som CFO på Oncopeptides. Bakgrundsmässigt har jag varit CFO i små- och midcapbolag på Stockholmsbörsen under kanske de senaste 20 åren. Har bytt bolag lite nu och då, men allt jag har sökt har varit tillväxtbolag. Varför det? För att det skapar en härlig dynamik i vardagen. Saker och ting händer. Och sen nummer två är att jobba på ett företag som gör någonting som man kan konnekta med. Oncopeptides är ju verkligen ett tillväxtbolag och dynamiken finns här varje dag. Vi jobbar med att förlänga livet för människor som har obotliga sjukdomar. Så det finns kanske inget mer meningsfullt än det. Jag tycker det är ett fantastiskt ställe att vara på.

Jonathan Furelid (programledare): Sofia, då får du kommentera kort övergripande rapporten. Ni levererade 91 procents tillväxt år över år i Q1. Omsättningen landar på 25,4 miljoner jämfört med 13,3 samma period förra året. Vad skulle du vilja lyfta fram som det viktigaste för investerare att ta med sig från den här rapporten?

Sofia Heigis: Vi har tre nyckelmarknader i Europa som vi fokuserade på. Tyskland är den största, därefter kommer Italien och slutligen Spanien. Två av de här marknaderna växer starkt baserat på hur behandlingslandskapet har utvecklats för våra patienter och det är Tyskland och Italien. Det är de som står för tillväxten först och främst om man tittar på våra nyckelmarknader. Vi ser ett fint resultat som vi är nöjda med men som jag sa i vårt call idag så har vi mer att ge från Spanien. Vi har haft utmaningar där och det har hela marknaden haft och där har vi ett jobb att göra och hämta igen. Så givet att en av marknaderna behöver steppa upp och givet att man alltid ser effekt av infektioner i början av året och det såg vi även i år, så är vi mycket nöjda med vårt första kvartal och det är ett bevis på att vi har en produkt som tar en stark position i en marknad som har utvecklats väldigt mycket. Vi kompletterar övrig terapi helt enkelt.

Jonathan Furelid (programledare): Får jag bara stoppa dig lite vid Spanien. Är det bara läkarstrejken som påverkar att ni släpar efter där eller finns det något mer strukturellt man ska titta på?

Sofia Heigis: En strejk i sig är ju såklart aldrig enda anledningen utan det är mer impakten av den här strejken som började i december. Det den har gjort är att den har stressat vården på så sätt att saker och ting fördröjs och förskjuts — till exempel behandlingsbeslut om att behandla vår patientpopulation har skjutits på för man gör det via kommittéer om det är svårbehandlade patienter. Man har haft färre läkare på klinikerna en vecka varje månad vilket såklart stressar systemet. Det här gör att alla läkemedelsföretag som säljer läkemedel till de här patienterna har drabbats. Och det här är en marknad vilket är väldigt bra för patienterna — det har kommit många nya produkter de senaste åren. Så mitt i den här lanseringshetsen så begränsar man tillgången för läkemedelsindustrin och träffar läkarna, för de behöver fokusera på patienterna, och sen så förskjuts också vissa behandlingsbeslut. Så det är den stora bilden som gör att det blir en väldigt kompetitiv och konkurrentutsatt marknad som har varit ganska svår att navigera.

Jonathan Furelid (programledare): Henrik, då tittar vi lite på resultaten. Du lyfter fram 99 procents bruttomarginal, rörelsekostnader som faktiskt sjunker med 11 procent och samtidigt ökar försäljningen. Hur lyckas ni med det här att växa och spara samtidigt?

Henrik Bergentoft: Bra fråga naturligtvis. Det vi meddelade redan i slutet av föregående år när vi släppte Q4-rapporten var att vi gjorde förändringar i vår organisation på två täter. Det ena — vi såg över vår kommersiella organisation för att verkligen se till att den var väldigt fokuserad på att leverera på exakt rätt ställen, och vi börjar redan nu se utväxling på att faktiskt med en mindre organisation kan vi leverera mer. Samtidigt så såg vi över vår R&D-organisation för att göra den mer slim men ännu mer fokuserad på Glioblastom-programmet som är det huvudsakliga tillgången i vår portfölj. Det är ett fokus och sen kommer ju också försäljningstillväxten och det faktum att vi får så bra respons av Pepaxti som läkemedel. Det fungerar i patienter och det ser vi i försäljningsutvecklingen. Jag tycker också att det är värt att nämna att bruttomarginalen är på 99%. Det betyder att för varje hundra kronor vi säljer så trillar 99 kronor ner för att täcka våra kostnader och se till att vi har ett bra resultat. För att förstå det — det kostar väldigt mycket att utveckla ett läkemedel men inte speciellt mycket att tillverka. Det är det vi ser den här stora utväxlingen på nu när vi växer.

Jonathan Furelid (programledare): Ni upprepar ju målet om positivt kassaflöde 2027. Positivt kassaflöde kontra lönsamhet — hur ska man förklara det för en lyssnare som inte är så insatt i finans?

Henrik Bergentoft: Det är en bra fråga. Om man zoomar ut litegrann så har det här bolaget funnits i 25 år och aldrig varit lönsamt, vilket betyder att det konstant har behövts finansieras. Tittar man på de flesta bolag och blickar lite längre fram så vill man ha tillväxt och maximera lönsamheten, men på vägen dit vill man komma till den punkten när bolaget kan stå på egna ben finansiellt. Det betyder att man inte behöver tillföra mer kapital för att driva verksamheten, så därav har man uttryckt det som kassaflödespositivt. Vid den punkten behöver man inte be någon annan om pengar. Sen ska man säga att Oncopeptides affärsmodell är ganska okomplicerad, så rörelseresultatet kan du översätta ganska väl till att ha ett positivt kassaflöde. I praktiken ska man säga att när vi blir kassaflödespositiva så kommer vi också vara lönsamma.

Jonathan Furelid (programledare): Jag har för mig att ni har sagt att ni behöver växa omsättningen med 30–40% per kvartal för att nå kassaflödespositiviteten. Är ni on track givet den utvecklingsscenen just nu?

Henrik Bergentoft: Det korta svaret är ja. Vi har senast idag upprepat den guidningen som vi gav i samband med senaste emissionen — det vill säga att vi under 2027 kommer att bli kassaflödespositiva, vilket förstås betyder en högst väsentlig tillväxt. Sen har vi gått bort lite grann från att vara för specifika kring kvartal. När vi är ett så pass ungt bolag, ett tillväxtbolag, så är det i sin natur att kvartalen blir ganska volatila. Man hamnar i lite onödiga förklaringssituationer när tillväxten är låg ett kvartal och hög ett annat kvartal. Därför fäster vi blicken nu på 2027 och positivt kassaflöde. Vi är on track att nå dit.

Jonathan Furelid (programledare): Det finns också säsongsvariationer i intäkter och kostnader, som jag förstår det.

Henrik Bergentoft: Så är det. Tar man intäkterna så infaller den tydligaste säsongsvariationen i det tredje kvartalet, därför att vår försäljning är på den europeiska kontinenten och där är augusti en väldigt stängd månad i form av semester. Behandlingen är bepackad till sin natur så den går att flytta några veckor hit eller dit. Så läkare och patienter undviker gärna augustimånad. Det betyder att ett kvartal består av tre månader — en månad blir typiskt sett ganska svag och det påverkar ett kvartal. Ett första kvartal kan vara svagare beroende på influensasäsongen, det såg vi inte så mycket av det här kvartalet. Vad gäller kostnader så är det typiskt sett betydligt mer aktiviteter i andra och fjärde kvartalet, vilket driver kostnadsmassan så det blir något högre då, något lägre i första kvartalet och även det tredje kvartalet.

Jonathan Furelid (programledare): Sofia, jag vill gå in på real world data-studierna. Varför är den här typen av data så viktig?

Sofia Heigis: När man får ett läkemedel godkänt är det baserat på kliniska prövningar som är väldigt kontrollerade — då exkluderar man vissa av de patienterna som man faktiskt kommer att behandla sen i verkliga livet. Real world data kan både vara retrospektiv och prospektiv. Vi genererar båda, men allt det som är publicerat hittills är retrospektivt, det vill säga historisk data. Det innebär att man beskriver hur det här läkemedlet fungerar i de patienterna som behandlas i verkliga livet, där ingen exkluderas. Det gör att patienterna är ofta något äldre och något skörare. Även om det kanske är få patienter och man inte har styrt upp det på samma sätt, så får man en indikation kring om produkten är säker, effektiv och hur den mottas. I den här patientpopulationen är vi unika på det sättet att vi har en behandling som upplevs som relativt enkel att administrera. Biverkningarna finns där men känns inte så mycket. Effekten är ofta överraskande god, därför att vi behöver inte nyttja immunsystemet som ju blir skörare och skörare ju äldre man blir och särskilt när man har en sjukdom som myelom. Så det som den här real world-datan säger är att vår produkt presterar minst lika bra om kanske inte bättre i de verkliga patienterna.

Jonathan Furelid (programledare): Data från både Italien och Spanien visar att Pepaxti fungerar som en brygga mellan olika immunoterapier. Vad betyder det för hur läkare faktiskt använder produkten idag?

Sofia Heigis: Det är en väldigt viktig fråga och poäng och kommer vara en grund för vår fortsatta tillväxt. Det har lanserats många läkemedel och många av dem är immunoterapi — immunoterapi använder immunförsvaret för att döda tumören. Och immunförsvaret kan bli trött och behöva vila upp sig. Därför den här positionen mellan olika immunoterapier, som kan anses vara väldigt effektiv om man träffar rätt patient, blir en viktigare och viktigare position. Om man behandlar patienten med ett läkemedel mellan två immunoterapier kan man göra så att läkemedlet fungerar båda omgångarna — och då kan man faktiskt förlänga livet ganska mycket, inte bara med den tiden man använder Pepaxti utan också får full kraft av immunoterapin. Det diskuteras väldigt mycket på vetenskapliga kongresser. Idag på vårt call pratade vi just om att vi har två studier där man visar på hur Pepaxti används mellan olika immunoterapier eller efter immunoterapi med gott resultat. Nu har vi en kongress i Paris i helgen och vi gick faktiskt ut med en pressrelease att data kommer presenteras där på ett dataset om 60 patienter — den största retrospektiva studien vi någonsin har presenterat. Den bekräftar det vi har sett tidigare, med en responsrate på runt 40 procent, vilket är högre än i våra studier.

Jonathan Furelid (programledare): Är det de här datan som också ligger bakom beslutet att ansöka om att utvidga Pepaxti till tredje behandlingslinjen?

Sofia Heigis: Det finns två anledningar. En är behovet — vi ser att det finns en position att ta. Och dels är det att vi kan behålla en prisnivå som gör det möjligt och hållbart för oss att lansera i tredje linjen. Prispunkterna har höjts i takt med att behandlingslandskapet har förändrats. Patienterna står dessutom mycket längre på behandling i den linjen, så att man får högre försäljning per patient.

Jonathan Furelid (programledare): Jag vill gå in lite på Glioblastom. Ni nämner en marknad på över 8 miljarder dollar globalt och ni har visat att läkemedlet kan passera blod- och hjärnbarriären. Men det är många bolag som har misslyckats med Glioblastom. Hur ser du på er möjlighet att faktiskt lyckas här?

Sofia Heigis: Det finns fyra barriärer framför allt som gör att man går bet. En är blod- och hjärnbarriären — där har vi visat i prekliniska modeller att vi går över med 100% biotillgänglighet. All PDC går rakt över och in i tumören i djurmodeller, och det behöver vi bevisa i människa. En annan barriär är att det är en kall tumör — i hjärnan har du inte så många immunceller att ta hjälp av, vilket har gjort att immunoterapi som revolutionerat många andra tumörtyper har haft svårt att fungera i hjärnan. Därför är dagens standardbehandling fortfarande ett alkylerande cellgift. Anledningen till att vi ser att vi har en bra möjlighet är att vi visar i djur att vi går över barriären och att vi har ett alkylerande cellgift — det är det som fungerar idag. Det fungerar dock bara i ungefär hälften av patienterna under begränsad tid, eftersom glioblastom är en väldigt aggressiv tumör som lätt utvecklar resistens. Det fina och unika med PDC är att vi har en dubbelverkningsmekanism som ger sig på både DNA i cellkärnan och i mitokondrien. Mitokondrien är cellens kraftverk och just i glioblastom föder det här kraftverket fler tumörceller. Det är den vetenskapliga rationalen bakom varför vi ger oss in i det här.

Jonathan Furelid (programledare): Ni nämnde COMy-kongressen i Paris och EHA-kongressen i Stockholm. Vad hoppas du på från de kongresserna?

Sofia Heigis: Det är alltid viktigt att få presentera sin vetenskapliga data. Vi har presentationer på COMy och publikationer på EHA. Det här är ett landskap som utvecklas hela tiden och jag ser fram emot att träffa våra nyckelkunder, inte bara från våra nyckelmarknader utan också från Frankrike och Storbritannien. Vi är ett bolag som har jobbat inom multipelt myelom i 25 år och har ett väldigt fint nätverk. Att bibehålla den vetenskapliga diskussionen och träffa nyckelkunder face to face är viktigt — vi träffas ju ofta digitalt. Det ska bli väldigt bra.

Jonathan Furelid (programledare): Kanske kan vi till och med göra en podd från junikongressen i Stockholm. Tack Sofia, tack Henrik för idag. Så får vi anledning att återkomma vid nästa kvartalsrapport.

Sofia Heigis & Henrik Bergentoft: Stort tack! Tusen tack!

Jonathan Furelid (host): Joining me today on Oncopeptalks are CEO Sofia Heigis and CFO Henrik Bergentoft, here to provide further perspective on the report. Welcome. It's a fun report to read — the market is clearly receiving it positively. Before we dive in, let's have Henrik introduce himself briefly — you're quite new here.

Henrik Bergentoft: I am. Thank you, it's great to be here. My name is Henrik Bergentoft and I'm in my third year as CFO at Oncopeptides. My background is as a CFO at small and mid-cap companies on the Stockholm Stock Exchange over the past roughly 20 years. I've changed companies every now and then, but what I've always looked for is growth companies — because they create a wonderful dynamic in everyday life. Things happen. And second, I want to work at a company that does something I can connect with. Oncopeptides really is a growth company and the dynamic is here every day. We work to extend the lives of people with incurable diseases. There may be nothing more meaningful than that. I think it's a fantastic place to be.

Jonathan Furelid (host): Sofia, could you give a brief overall comment on the report. You delivered 91% growth year over year in Q1, with revenues landing at 25.4 million SEK compared to 13.3 million in the same period last year. What would you highlight as the most important takeaway for investors?

Sofia Heigis: We have three key markets in Europe that we're focused on. Germany is the largest, followed by Italy and then Spain. Two of those markets are growing strongly based on how the treatment landscape has evolved for our patients — Germany and Italy. They are primarily the drivers of growth among our key markets. We're seeing a good result that we're satisfied with, but as I said on our call today, we have more to deliver from Spain. We've faced challenges there — as has the whole market — and we have work to do to catch up. Given that one market needs to step up, and given that you always see the effects of infections early in the year — which we did again this year — we're very pleased with our first quarter. It's proof that we have a product that is taking a strong position in a market that has evolved considerably. We complement other therapies, plain and simple.

Jonathan Furelid (host): Let me just pause at Spain for a moment. Is it only the doctors' strike that is affecting your performance there, or are there structural factors to consider as well?

Sofia Heigis: A strike alone is of course never the only reason — it's more the impact of this particular strike, which began in December. What it has done is put pressure on healthcare in a way that causes delays and postponements. For example, treatment decisions for our patient population have been pushed back because they go through committees for difficult-to-treat patients. There have been fewer doctors at clinics one week every month, which naturally puts strain on the system. This has affected all pharmaceutical companies selling medicines to these patients. And it is a competitive market — which is actually very good for patients, as many new products have been launched in recent years. In the midst of all these launches, access for the pharmaceutical industry is limited and doctors need to focus on patients. Treatment decisions are also being postponed. That's the big picture — a very competitive and crowded market that has been quite difficult to navigate.

Jonathan Furelid (host): Henrik, let's look at the financial results. You highlight a 99% gross margin, operating costs actually declining by 11%, while sales are growing. How do you manage to grow and save at the same time?

Henrik Bergentoft: A great question, of course. What we announced already at the end of last year when we released the Q4 report was that we made changes to our organisation on two levels. First, we reviewed our commercial organisation to ensure it was very sharply focused on delivering in exactly the right places — and we're already seeing the leverage of being able to deliver more with a smaller organisation. At the same time, we reviewed our R&D organisation to make it leaner but even more focused on the Glioblastoma programme, which is the main asset in our portfolio. It's all about focus, and then of course sales growth follows from the strong response we see to Pepaxti as a medicine. It works in patients and that's reflected in our sales development. It's also worth noting that the gross margin is 99%. That means that for every hundred kronor we sell, 99 kronor flows down to cover our costs and drive a good result. To understand that — it costs a great deal to develop a medicine, but not that much to manufacture it. That is the leverage we're now seeing as we grow.

Jonathan Furelid (host): You reiterate the target of positive cash flow in 2027. Could you explain the difference between positive cash flow and profitability for a listener who isn't deeply familiar with finance?

Henrik Bergentoft: That's a good question. If you zoom out a little, this company has existed for 25 years and has never been profitable, which means it has constantly needed to be financed. Looking at most companies over the longer term, you want growth and to maximise profitability — but along the way, you want to reach the point where the company can stand on its own feet financially. That means not needing to raise additional capital to run the business, which is why it's expressed as cash flow positive. At that point, you don't need to ask anyone else for money. It should also be said that Oncopeptides' business model is fairly straightforward, so operating income translates fairly well to having a positive cash flow. In practice, when we become cash flow positive, we will also be profitable.

Jonathan Furelid (host): I believe you've said you need revenue to grow by 30–40% per quarter to reach cash flow positivity. Are you on track given the current trajectory?

Henrik Bergentoft: The short answer is yes. We have as recently as today reiterated the guidance we gave in connection with the latest rights issue — namely that we will become cash flow positive during 2027, which of course implies very substantial growth. We've moved away slightly from being too specific about individual quarters. When you're as young a company as we are, a growth company by nature, quarters tend to be quite volatile. You end up in unnecessarily awkward explanatory situations when growth is low one quarter and high the next. So we're now keeping our eyes on 2027 and positive cash flow. We are on track to get there.

Jonathan Furelid (host): There are also seasonal variations in revenues and costs, as I understand it.

Henrik Bergentoft: That's right. On the revenue side, the most pronounced seasonal variation falls in the third quarter, because our sales are on the European continent and August is a very closed month in terms of holidays. The treatment is packaged by nature, so it can be moved a few weeks in either direction. Doctors and patients tend to avoid August. That means one of a quarter's three months typically becomes quite weak, and that impacts the quarter. The first quarter can also be weaker depending on flu season — we didn't see much of that this quarter. On the cost side, there tend to be significantly more activities in the second and fourth quarters, which drives the cost base somewhat higher then, and somewhat lower in the first and third quarters.

Jonathan Furelid (host): Sofia, I'd like to go into the real world data studies that you place a lot of emphasis on. Why is this type of data so important to begin with?

Sofia Heigis: When a medicine receives approval, it's based on clinical trials that are very controlled — where certain patients who will actually be treated in real life are excluded. Real world data can be both retrospective and prospective. We generate both, but everything published so far is retrospective — that is, historical data. It simply describes how the medicine works in patients who are treated in real life, where no one is excluded. That means patients are often somewhat older and somewhat more frail. Even if there are fewer patients and the study isn't as controlled, you get an indication of whether the product is safe, effective and how it is received. In this patient population, we are unique in having a treatment that is perceived as relatively easy to administer. The side effects are there but don't feel severe. The effect is often surprisingly good, because we don't need to rely on the immune system, which becomes increasingly fragile with age and especially with a disease like myeloma. So what this real world data tells us is that our product performs at least as well — and perhaps better — in real-world patients.

Jonathan Furelid (host): Data from both Italy and Spain shows that Pepaxti can act as a bridge between different immunotherapies. What does that mean for how doctors actually use the product today?

Sofia Heigis: It's a very important question and point, and it will be a foundation for our continued growth. Many medicines have been launched and many of them are immunotherapies — immunotherapy uses the immune system to kill the tumour. And the immune system can become tired and need to recover. That's why this position between different immunotherapies — which can be highly effective when you reach the right patient — becomes an increasingly important position. If you treat a patient with a medicine between two immunotherapies, you can allow both rounds of immunotherapy to work effectively. You can then extend life not only during the period Pepaxti is used, but also by getting the full benefit of the immunotherapy. This is discussed extensively at scientific congresses. On today's call we talked about two studies showing how Pepaxti is used between different immunotherapies or after immunotherapy with good results. We also have a congress in Paris this weekend, and we announced today via a press release that data will be presented there based on a dataset of 60 patients — the largest retrospective study we have ever presented. It confirms what we've seen previously, with a response rate of around 40%, which is actually higher than in our clinical studies.

Jonathan Furelid (host): Is that data also behind the decision to apply for an expansion of Pepaxti into the third line of treatment?

Sofia Heigis: There are two reasons. One is the medical need — we see a position to take. The other is that we can maintain a price level that makes it viable and sustainable for us to launch in the third line. Pricing has risen as the treatment landscape has changed. Patients also stay on treatment much longer in that line, meaning higher sales per patient.

Jonathan Furelid (host): I'd like to touch briefly on Japan. You say the process has been delayed and that you're now opening up parallel discussions again. Does that mean discussions haven't been ongoing in the meantime, or are you starting from scratch?

Sofia Heigis: No, this has been a process and at times we've had parallel discussions and different types of deals on the table. But at some point we chose to focus on one partner, as a partner ultimately requires exclusivity. So we've focused on one partner recently — a good company we're still in discussions with and where I'd genuinely like to land a deal. But they've had a lot of reorganisations and delays in the process, and honestly that has made me lose patience a little. We have a new team in place on their side and I'm going to meet them in May — I look forward to that conversation. But we have a very good deal for Japan and it needs to be realised, so we will also start talking to other companies in parallel to make sure we move forward.

Jonathan Furelid (host): I'd like to go into Glioblastoma — it's a real opportunity going forward. You mention a market of over 8 billion dollars globally and you've shown that the medicine can cross the blood-brain barrier. But many companies have failed with Glioblastoma. How do you see Oncopeptides' chances of actually succeeding here?

Sofia Heigis: There are primarily four barriers that cause companies to fail. One is the blood-brain barrier — in preclinical models, animal models, we've shown 100% bioavailability. All PDC crosses directly into the tumour in animals, and we need to prove that in humans — that's our next step. Another barrier is that it's a cold tumour — in the brain you don't have many immune cells to draw on. That's why immunotherapy, which has revolutionised so many other tumour types, has struggled to work in the brain. Today's standard of care is therefore still an alkylating chemotherapy agent. The reason we see a good opportunity is that we've shown in animals that we can cross the barrier, and we have an alkylating agent — that's what works today. However, it only works in roughly half of patients for a limited time, because glioblastoma is a very aggressive tumour that readily develops resistance. What's unique about PDC is the dual mechanism of action — it targets both the DNA in the cell nucleus and in the mitochondria. The mitochondria is the cell's power plant, and in glioblastoma this power plant feeds more tumour cells. That is the scientific rationale behind why we're entering this space — we believe we can genuinely make a difference for these patients.

Jonathan Furelid (host): You mentioned the COMy congress in Paris and the EHA congress in Stockholm. What are you hoping for from those congresses?

Sofia Heigis: It's always important to be able to present scientific data. We have presentations at COMy and publications at EHA. This is a landscape that evolves constantly and I look forward to meeting our key customers — not just from our key markets but also from France and the UK. We're a company that has worked in multiple myeloma for 25 years and we have a very strong network. Maintaining scientific dialogue and being able to meet key customers face to face is important — we meet digitally often enough. It's going to be very good.

Jonathan Furelid (host): Perhaps we can even record a podcast from the June congress in Stockholm. Thank you Sofia, thank you Henrik for today — and we'll have reason to return at the next quarterly report.

Sofia Heigis & Henrik Bergentoft: Thank you very much! Many thanks!

David: Som oftast har Sofia och jag kört de videobaserade Oncopeptalks. Till vår hjälp har vi nu Jonathan Furelid. Jonatan, kan du berätta lite om vem du är?

Jonathan Furelid: Absolut. Jag är kommunikationskonsult och driver egen kommunikationskonsultfirma. Jag kommer från en bakgrund inom finans — jag har jobbat inom finans i 25 år, på analytikersidan och på hedgefondsidan. Men på senare år har jag vänt på det lite. Jag tar det jag kan om finansiell analys och i stället för att konsumera den producerar jag den ut mot en publik och skapar kommunikationskampanjer runt det. Allt ifrån att bygga digitala kommunikationskampanjer till att faktiskt vara IR-konsult. Precis som du jobbar som IR idag, David. Så jag har lite många strängar på min lyra, men det kretsar kring finansiella bolag och kommunikation.

David: Utöver tillgänglighet, kostnadseffektivitet och snabbare produktion — vilket gör att vi kan slänga upp ett avsnitt så fort det hänt något spännande i vår värld — är det också en fördel att Jonatan kommer lite utifrån och kan ställa frågor ur ett annat perspektiv. Och kanske delar perspektiv mer med de som lyssnar än vad jag som delar bolaget brukar göra. Med det vill jag lämna över Oncopeptides-facklan till dig, Jonatan.

Jonathan Furelid: Och det är ju den återkommande gästen, Sofia Heigis, vd. Jag och David har sagt att vi ska ta lite back to basics idag — se till att den här nystarten också blir ett avsnitt för de som inte vet så mycket om Oncopeptides och kan få en bra start inför kommande avsnitt. Vi fokuserar på vad Oncopeptides är och kommersialiseringen framförallt, och strategin däromkring. Hur känns det, Sofia?

Sofia Heigis: Det låter bra, tycker jag.

Jonathan Furelid: Om man inte kan någonting om Oncopeptides är det bra att veta lite bakgrund om dig. Vad är din bakgrund?

Sofia Heigis: Jag är apotekare i grund och botten — det är min utbildning. Jag gick från den utbildningen in på AstraZeneca och fick min skola inom läkemedelsindustrin. Jag täckte flera funktioner och roller inom allt från sälj till regulatorier och patientsäkerhet. Det jag spenderade allra mest tid på var att förbereda och lansera läkemedel. Jag hade runt 20 lanseringar under bältet när jag rekryterades till Oncopeptides 2020. Ganska bred funktionell bakgrund och i grund och botten en vetenskaplig utbildning. När jag kom hit var jag medicinsk chef globalt och var med och lanserade Pepaxti — som det hette Pepaxto då — i USA, och var med och började bygga för Europa. Sedan fick jag sätta mig i det berg- och dalbana-tåget vi har åkt på i några år och hade nöjet att ta mig an vd-rollen och bygga den europeiska kommersialiseringen som är vårt kärnfokusområde idag.

Jonathan Furelid: Vad var det som tilltalade dig med Oncopeptides när du först kom hit?

Sofia Heigis: Jag kom från ett stort läkemedelsbolag där jag trivdes väldigt bra, så jag ska erkänna att det tog ett tag innan jag tackade ja. Men det som i slutet av dagen fick mig att ta hoppet från att jobba med 160 marknadsgodkännanden till noll — det var produkten. Jag tror väldigt mycket på peptiddrogkonjugaten som var bolagets fokus då och fortfarande är. Det är en väldigt smart innovation. Sen var det människorna — jag träffade dåvarande vd och ledning och kom till en kultur fokuserad på både hjärna och hjärta, vilket passar mig. Och så var jag nyfiken på vad jag kunde lära mig i en miljö så olik den jag kom ifrån.

Jonathan Furelid: Var det självklart att tacka ja till vd-rollen 2023?

Sofia Heigis: Det är klart man funderar när man får den frågan. Jag hade faktiskt en motfråga innan jag tackade ja — om jag hade fullt förtroende från hela styrelsen. För mig är det viktigt om man ska uppnå någonting i en relativt utmanande miljö som vi har haft. Då är det viktigt med förtroende, tillit och en väldigt öppen och transparent dialog — det handlar inte om att bara vara snäll mot varandra utan om att utmana varandra på ett respektfullt och konstruktivt sätt. Jag bad om att bekräftat att det inte bara var ordföranden som ville ha mig utan att alla runt styrelsebordet var eniga. När jag väl hade fått det bekräftat var det ganska självklart att tacka ja.

Jonathan Furelid: Om vi tar produkten Pepaxti — vad är det och vem är det till för?

Sofia Heigis: Pepaxti är ett peptiddrogkonjugat. Förenklat handlar det om att man har gjort ett cellgift väldigt fettlösligt genom att koppla ihop det med peptider. Det gör att man kan distribuera cellgiftet in i celler och få det aktivt i sjuka celler mer än i friska. Det är idag en godkänd medicin i Europa som hjälper patienter med en svår och ovanlig blodcancersjukdom som heter multipelt myelom.

Jonathan Furelid: Om du skulle beskriva den sjukdomen lite mer i detalj — den är rätt vanlig va?

Sofia Heigis: Nej, den är faktiskt ganska ovanlig. Incidensen, det vill säga antalet som insjuknar, ligger på runt 0,001 procent. I Sverige innebär det ungefär 900 personer per år. Och vi fokuserar på de patienter som inte kan få eller inte längre svarar på standardbehandling och immunoterapi — alltså i de senare stadierna. Det passar ett biotechbolag som Oncopeptides bra, för vi är ett litet bolag och behöver nischa oss där vi verkligen kan vara unika och göra skillnad.

Jonathan Furelid: Ni har försäljningsgodkännande i hela Europa, men ni har valt att verka på vissa marknader. Varför säljer ni inte i hela Europa?

Sofia Heigis: Bra fråga. När man får ett regulatoriskt godkännande får man börja sälja i Europa utifrån läkemedlets nytta-riskprofil. Men Europa består av många olika länder och man behöver någon som betalar för läkemedlet i varje land. Det innebär att man efter godkännandet behöver gå till betalarmyndigheter och förhandla pris — och den processen ser väldigt olika ut i olika länder. I Tyskland, som ofta är den första marknaden, får man välja sitt pris det första året och förhandlar sedan med betalarna. I de flesta andra länder måste man förhandla först och sedan börja sälja. När vi utvärderade hur vår kliniska data ser ut och hur de olika systemen fungerar ansåg vi att Tyskland, Österrike, Spanien och Italien är de länder där vi troligtvis kan få ett pris som reflekterar innovationen vi bidrar med — ett rättvist pris utifrån både vårt och myndigheternas perspektiv. Dessutom är det viktigt att ett pris satt i Europa, till exempel i Tyskland, blir referens för resten av världen. Man vill inte förhandla ett lågt pris i ett lågprisland och sedan ha det som referenspunkt för alla.

Jonathan Furelid: Ni har också godkännande i Storbritannien — men ni har valt att inte gå in där?

Sofia Heigis: För nu, ja. Behandlingslandskapet och prissättningen utvecklas hela tiden. När vi ursprungligen tittade på det hade vi ett generiskt läkemedel som prisjämförelse — generiska läkemedel tillverkas av bolag som inte investerar i forskning och innovation och kan därför sälja till ett lågt pris. Men det håller på att ändras. Vi följer hela tiden det här landskapet och kommer ta beslut när vi anser att det är rimligt att gå in på ytterligare marknader. Vi har gjort en sekvens där vi delat in Europa i fas 1, 2, 3 och 4. I fas 3 ligger Frankrike och Storbritannien baserat på populationsstorlek och prissättningsförmåga. Vi bearbetar också Norden med låg resurs — Norden har inte enkla betalarsystem givet hur få patienter det är. Vi levererar faktiskt svensk innovation till resten av Europa och har satt Pepaxti på apotekshyllan i Sverige, men varje sjukhus behöver förhandla med oss eftersom den nationella processen anser att vi har för få patienter.

Jonathan Furelid: Vad är de fundamentala skillnaderna i att sälja ett läkemedel som ni gör jämfört med en konsumentprodukt? Och hur lång tid tar det från godkännande till att man kan börja sälja?

Sofia Heigis: Den första aspekten är att vi har flera olika kunder som är med och bestämmer, vilket gör det komplext. Först har vi betalaren. Sen, när man väl har betalningsförmåga, är det läkaren. Och när det är så allvarligt sjuka patienter tar inte alltid en läkare beslut ensam — ibland har man grupper av läkare som gemensamt beslutar för svårt sjuka patienter. Sen har vi självklart också patienten och patientens anhöriga. De patienter vi behandlar har gått igenom många omgångar av behandling — man får sjukdomen, en behandling, förhoppningsvis blir man bättre ett tag, men sedan insjuknar man igen och behöver ny behandling. Vi pratar om både äldre och sjuka patienter. Det tar ungefär ett halvår från att vi kontaktar en läkare till att läkaren är villig att förskriva — ibland längre om det finns riktlinjer på ett sjukhus som behöver uppdateras eller kollegor som behöver hålla med. Men det som är positivt med Pepaxti är att det är en relativt enkel produkt att förstå, med en tydlig profil i både effekt och säkerhet och ganska hanterbara biverkningar. Det gör att när läkare väl har börjat använda produkten är det snarare en positiv överraskning.

Jonathan Furelid: Hur spelar subventioner in i strategin?

Sofia Heigis: Subventioner är A och O i Europa. Väldigt få patienter kan betala dyra cancerläkemedel själva. För att gå in på en marknad och investera behöver man ha subvention.

Jonathan Furelid: Hur ser en typisk dag ut för en av era säljare?

Sofia Heigis: Våra säljare har vetenskaplig bakgrund — jag har själv varit säljare en gång i tiden så jag vet precis vad de upplever varje dag. De har som mål att ha så kvalitativa interaktioner som möjligt och träffa de viktigaste förskrivarna så ofta som möjligt. De sätter sig ofta i bilen på morgonen och kör till det område de ska. När de väl kommer fram ser de till att träffa läkarna inom det området. Det är ofta en eller två läkare de sitter ner och pratar med. Det är en högutbildad individ som kräver att våra säljare har en väldigt hög vetenskaplig nivå. Diskussionen hamnar alltid ner på patientnivå. Ofta ställer läkaren frågor som man kanske behöver komma tillbaka med svar på. Efter läkarbesöket går man kanske till sjukhusapoteket för att säkra upp att beställning och leverans fungerar — det är en viktig del för dyra cancerläkemedel. Förtroende är allt i den här typen av försäljning. Tänk dig att du ska behandla en väldigt sjuk patient med ett nytt läkemedel — då vill du ha förtroende och tillit inte bara till produkten utan också till bolaget som säljarna representerar.

Jonathan Furelid: Jag vill lyfta upp Italien speciellt — ni säger själva att den marknaden har överträffat era förväntningar. Vad är det ni har gjort bra där?

Sofia Heigis: Det är egentligen två aspekter. En del är hur Italiens förskrivarbas ser ut — varje hematolog i Italien behandlar relativt många patienter, medan i framförallt Tyskland behandlar varje förskrivare relativt få. Det innebär att när de väl har börjat använda Pepaxti och fått erfarenhet har de en större patientpool per läkare, vilket ger effektivitet och snabbare upptag. Men det viktigaste var att vi under den tid vi förhandlade pris i Italien kunde ha ett Early Access program — vi kunde tillhandahålla Pepaxti till patienter som inte hade andra behandlingsalternativ. Ungefär hundra patienter ingick i det programmet, vilket innebär att de viktigaste förskrivarna i Italien redan hade förståelse för produkten innan vi satte den på hyllan och kunde börja sälja. Den sex månaders inlärningsperiod man annars brukar se var alltså redan avklarad.

Jonathan Furelid: Fungerar den strategin i andra länder?

Sofia Heigis: Det beror på huruvida man har möjlighet att starta ett Early Access program, och det har att göra med lokala regulatoriska omständigheter. I Sverige får vi det till exempel inte enligt svensk lag, givet att vi har ett Europagodkännande. I Italien får man det från godkännande till dess att man har pris, eftersom man anser att det finns ett gap där patienter kan behöva produkten. Det ser lite olika ut.

Jonathan Furelid: Ni har kommunicerat en bedömd marknadspotential i Europa på 1,5 miljarder för Pepaxti. Ni är en bit ifrån det idag. Hur ser resan dit ut?

Sofia Heigis: Det som behövs är dels djup och bredd. Djupet kommer närmaste tiden från de marknader vi redan är på, där vi byggt en bredd. I både Italien och Spanien behöver man förhandla med varje region för att säkra market access — det är vad vi har jobbat med sedan vi fick pris i Spanien 2024 och Italien 2025. I Tyskland, som är en väldigt utbredd marknad med access från start, har det handlat om att bygga erfarenhet och förskrivarbas. Djupet innebär också att läkarna identifierar patienter som passar produkten bättre — i början tar man ofta de sjukaste patienterna för att förstå produkten, men när man fått vana behandlar man lite friskare patienter som svarar längre och ger försäljning under längre tid. Och bredd handlar om att, som vi pratade om, ta fler geografier och bredda patientbasen.

David: Vi har idag fokuserat väldigt mycket på kommersialiseringen. Men ni är ju också ett forskningsbolag och vi vill lyfta upp pipeline och annat i kommande avsnitt. Men för idag är jag nöjd med vad vi fick ut när det gäller er kommersiella strategi. Tack för idag Sofia och tack Jonatan.

Sofia Heigis: Tusen tack.

David: Sofia and I have usually hosted the video-based Oncopeptalks. We now have Jonathan Furelid helping us. Jonatan, could you tell us a bit about who you are?

Jonathan Furelid: Of course. I'm a communications consultant running my own firm. My background is in finance — I've worked in finance for 25 years, on the analyst side and in hedge funds. But in recent years I've flipped that around. I take what I know about financial analysis and instead of consuming it, I produce it for an audience and build communications campaigns around it. Everything from digital campaigns to acting as an IR consultant — much like you do as IR today, David. I have quite a few strings to my bow, but it all revolves around financial companies and communications.

David: Beyond accessibility, cost efficiency, and faster production — which means we can put out an episode as soon as something exciting happens in our world — there's also the advantage that Jonatan comes from the outside and can ask questions from a different perspective, perhaps one closer to that of our listeners than I, being part of the company, usually can. With that, I'd like to hand the Oncopeptides baton over to you, Jonatan.

Jonathan Furelid: And our returning guest is Sofia Heigis, CEO. David and I have decided to go back to basics today — to make sure this relaunch episode also works for people who don't know much about Oncopeptides and gives them a good foundation for upcoming episodes. We'll focus on what Oncopeptides is and, above all, the commercialisation and the strategy around it. How does that sound, Sofia?

Sofia Heigis: Sounds good to me.

Jonathan Furelid: If you know nothing about Oncopeptides, it's useful to know a bit about you. What's your background?

Sofia Heigis: I'm a pharmacist by training. I went from that education into AstraZeneca, where I got my grounding in the pharmaceutical industry. I covered a range of functions and roles from sales to regulatory affairs and pharmacovigilance. What I spent most time on was preparing and launching medicines. I had around 20 launches under my belt when I was recruited to Oncopeptides in 2020 — a fairly broad functional background with a scientific foundation. When I arrived I was Global Chief Medical Officer and was involved in launching Pepaxti — it was called Pepaxto at the time — in the US, and in starting to build for Europe. Since then I've been on quite the rollercoaster and had the pleasure of taking on the CEO role and building the European commercialisation that is our core focus today.

Jonathan Furelid: What attracted you to Oncopeptides when you first came here?

Sofia Heigis: I came from a large pharmaceutical company where I was very happy, so I'll admit it took a while before I said yes. But what ultimately made me take the leap from working with 160 market authorisations to zero was the product. I believe very strongly in peptide drug conjugates, which was and still is the company's focus. It's a very smart innovation. Then it was the people — I met the then-CEO and management team and found a culture focused on both head and heart, which appeals to me. And I was curious about what I could learn in an environment so different from the one I'd come from.

Jonathan Furelid: Was it an obvious decision to accept the CEO role in 2023?

Sofia Heigis: You do think carefully when you're asked that question. I actually had one counter-question before I said yes — whether I had the full confidence of the entire board. For me that's important if you're going to achieve something in a relatively challenging environment like the one we've been in. It requires trust, confidence, and a very open and transparent dialogue — not just being nice to each other, but challenging each other in a respectful and constructive way. I asked to have it confirmed that it wasn't just the chairman who wanted me in this role, but that everyone around the board table was agreed. Once I had that confirmation, it was quite natural to say yes.

Jonathan Furelid: Let's talk about the product Pepaxti — what is it and who is it for?

Sofia Heigis: Pepaxti is a peptide drug conjugate. In simplified terms, it involves making a chemotherapy agent highly fat-soluble by linking it to peptides. This allows the chemotherapy to be distributed into cells and to be active in diseased cells more than in healthy ones. It is today an approved medicine in Europe that helps patients with a serious and rare blood cancer called multiple myeloma.

Jonathan Furelid: Could you describe that disease in a bit more detail — it's fairly common, isn't it?

Sofia Heigis: Actually no, it's quite rare. The incidence — the number of people who fall ill — is around 0.001 percent. In Sweden that means roughly 900 people per year. And we focus on those patients who cannot receive or no longer respond to standard treatment and immunotherapy — so in the later stages. That suits a biotech company like Oncopeptides well, because we're a small company and need to find a niche where we can truly be unique and make a difference.

Jonathan Furelid: You have marketing authorisation across all of Europe, but you've chosen to operate in certain markets only. Why don't you sell across all of Europe?

Sofia Heigis: Good question. When you receive a regulatory approval you can start selling across Europe based on the medicine's benefit-risk profile. But Europe consists of many different countries and you need a payer in each country. That means after approval you need to go to reimbursement authorities and negotiate price — and that process looks very different across European countries. In Germany, which is often the first market, you can choose your price in the first year and then negotiate with payers. In most other countries you have to negotiate first and only then can you start selling. When we assessed our clinical data and the different systems, we concluded that Germany, Austria, Spain and Italy are the countries where we could most likely achieve a price that reflects the innovation we bring — a fair price from both our perspective and the authorities'. It's also important that a price set in Europe, for example in Germany, becomes a reference for the rest of the world. You don't want to negotiate a low price in a low-price country and then have that as the reference point for everyone.

Jonathan Furelid: You also have approval in the UK — but you've chosen not to enter there?

Sofia Heigis: For now, yes. The treatment landscape and pricing are constantly evolving. When we originally looked at it we had a generic medicine as our price comparator — generic medicines are made by companies that don't invest in research and innovation and can therefore sell at low prices. But that is changing. We continuously monitor the landscape and will make decisions when we consider it viable to enter additional markets. We've built a sequence dividing Europe into phases 1 through 4. In phase 3, France and the UK are in the pipeline based on population size and pricing capacity. We're also working on the Nordics with limited resources — the Nordic countries don't have easy payer systems given the small patient populations. We actually are delivering Swedish innovation to the rest of Europe — Pepaxti is available on pharmacy shelves in Sweden. But each hospital needs to negotiate with us individually, because the national process considers our patient numbers too small.

Jonathan Furelid: What are the fundamental differences between selling a medicine like yours and selling a consumer product? And how long does it take from approval to being able to start selling?

Sofia Heigis: The first aspect is that we have several different customers who are all part of the decision — that's what makes it complex. First there's the payer. Then, once reimbursement is in place, it's the physician. And for patients who are this seriously ill, a doctor doesn't always make the decision alone — sometimes there are multidisciplinary committees deciding together for the most difficult patients. And then of course there's the patient and their family. The patients we treat have been through many rounds of treatment — you get the disease, receive treatment, hopefully recover for a while, but then relapse and need new treatment. We're talking about both elderly and very ill patients. It typically takes about six months from first contact with a physician to them being ready to prescribe — sometimes longer if hospital guidelines need updating or colleagues need to agree. But what's positive about Pepaxti is that it's a relatively straightforward product to understand, with a clear efficacy and safety profile and manageable side effects. When physicians start using it and patients begin treatment, it tends to be a positive surprise rather than a disappointment.

Jonathan Furelid: How do subsidies factor into your strategy?

Sofia Heigis: Subsidies are absolutely essential in Europe. Very few patients can afford expensive cancer medicines out of pocket. To enter and invest in a market, you need reimbursement.

Jonathan Furelid: What does a typical day look like for one of your sales representatives?

Sofia Heigis: Our sales reps have scientific backgrounds — I was once a sales rep myself, so I know exactly what they experience every day. Their goal is to have as high-quality interactions as possible and to visit the most important prescribers as frequently as possible. They usually get in their car in the morning and drive to wherever they're heading. When they arrive, they make sure to see the physicians in that area. It's typically one or two doctors they sit down with. These are highly educated individuals, so our reps need a very high scientific level and the ability to conduct that kind of dialogue. The conversation always comes down to the patient level. Often doctors ask questions that need to be followed up. After the physician visit you might stop at the hospital pharmacy to make sure ordering and delivery is all in order — an important step for expensive cancer medicines. Trust is everything in this type of selling. Imagine treating a very ill patient with a new medicine — you want confidence and trust not just in the product but in the company the sales rep represents.

Jonathan Furelid: I want to highlight Italy specifically — you've said yourselves that it has exceeded your expectations. What have you done well there?

Sofia Heigis: There are really two aspects. One is how Italy's prescriber base is structured — each haematologist in Italy treats relatively many patients, whereas in Germany in particular each prescriber treats relatively few. That means once they've started using Pepaxti and gained experience, they have a larger patient pool per physician, which drives efficiency and faster uptake. But the most important factor was that during the period we were negotiating price in Italy we were able to run an Early Access programme — we could provide Pepaxti to patients who had no other treatment options. Around a hundred patients were in that programme, which meant that most of the key prescribers in Italy already had hands-on experience with the product before we put it on the shelf commercially. The six-month learning curve you otherwise typically see was essentially already completed before we launched.

Jonathan Furelid: Does that strategy work in other countries?

Sofia Heigis: It depends on whether it's possible to run an Early Access programme, which comes down to local regulatory circumstances. In Sweden, for example, we're not permitted to do so under Swedish law, given that we have a European approval. In Italy you can run such a programme from the point of approval until pricing is agreed, because it's recognised that there's a gap during which patients may need the product. So it varies.

Jonathan Furelid: You've communicated an estimated market potential in Europe of 1.5 billion for Pepaxti. You're some way from that today. What does the journey look like?

Sofia Heigis: What's needed is both depth and breadth. Depth in the near term will come from the markets we're already in. In both Italy and Spain you need to negotiate with each region to secure market access — that's what we've been working on since we got pricing in Spain in 2024 and Italy in 2025. In Germany, which is a very broad market with access from the start, it's been about building experience and the prescriber base. Depth also means physicians identifying patients who are better suited to the product — early on you typically start with the sickest patients to get to know the medicine, but with experience you treat somewhat less advanced patients who respond for longer, driving sales over a longer period. And breadth means, as we discussed, entering more geographies and expanding the patient base.

David: Today we've focused a great deal on commercialisation. But you're also a research company, and we'll absolutely bring in pipeline and other topics in upcoming episodes. For today, I'm satisfied with what we got out of this conversation on your commercial strategy. Thank you Sofia and thank you Jonatan.

Sofia Heigis: Thank you very much.